Mitt andra möte med zombies

”Jag har alltid undrat om det fanns folk därinne.”

De vassa tändernas skog omringar byn och Marys liv, det är Systerskapet som tar alla viktiga beslut och ser till att väktarna håller stängslet helt så att De oheliga inte kan ta sig in. När boken börjar får vi veta att Marys pappa försvunnit utanför stängslet, han har antagligen blivit en ohelig, men hennes mamma fortsätter att hoppas att han är vid liv och hon spanar efter honom. En dag i sitt sökande kommer hon för nära stängslet och blir biten av en ohelig, Marys måste ta beslutet om hennes mamma ska avrättas eller bli en ohelig. Mary tar det svåra beslutet.

Byn innanför stängslet är en strikt plats, där livet handlar om att överleva och att reproducera. Blir du som flicka inte vald av någon pojke tillfaller du Systerskapet och får tjäna samhället och Gud istället. Jag gillar egentligen inte Mary, hon är lite för gnällig och genom boken ältar hon sin kärlek till Travis. Men det är inte konstigt att boken är upplagd på det sättet eftersom samhället boken utspelar sig i handlar om reproduktion snarare än kärlek och Travis valde ju Cass.

Carrie Ryan berättar historien om Mary och De vassa tändernas skog med ett ganska dåligt driv, det är mycket ältande av känslor istället för att fokusera på att ta historien framåt så står den och stampar flera sidor. Grundtanken är bra, en by omringade av ett stängsel med människoätande zombies utanför, men den genomförs på ett ganska tråkigt sätt. Trots detta är det en intressant historia om ett framtidssamhälle som blivit avskilt. Frågorna är många: finns det andra samhällen? Styrs de på samma sätt? Vad återstår av den värld jag som läser är van vid?

De vassa tändernas skog är den andra boken om zombier jag läser, den första var Varma kroppar.  Zombier framställs i grunden på samma sätt i båda böckerna, som känslolösa människoätare. Varma kroppar tar sen en helt annan riktning mot ett lyckligare slut, medan första boken i Carrie Ryans De oheliga-serie inte alls har ett botemedel i sikte. Jag planerar att fortsätta läsa De oheliga-serien för jag vill verkligen veta vad som händer, så här långt vet jag att andra boken (De dödas strand) handlar om Marys dotter och att tredje (Den mörka staden) inte alls har riktigt samma karaktärer i huvudrollerna, det tror jag är positivt för min läsning eftersom att jag inte alls blev förtjust i Mary.

Om jag ska säga något om bokens omslag så är det att de är riktigt snygga, Styxx förlag har verkligen lyckats göra hela serien i en riktigt snygg design med svarta kanter på sidorna.

Nyårslöfte påbörjat – so far so good

Jag tänkte starta med mitt nyårslöfte direkt, mer kvalitet. Jag har därför påbörjat läsningen av Anna Karenina av Lev Tolstoj. Jag läser nyöversättningen som Ulla Roseen gjort. Som ni ser på bilden har jag inte kommit så långt ännu (drygt 50 sidor) – boken är satt med ett ganska litet typsnitt så det tar sin tid att läsa en sida. Boken är uppdelad i åtta delar och innehåller även en mindre personförteckning (den har redan kommit väl till pass) då många av karaktärerna kallas vid flera namn. Majgull Axelsson har skrivit förordet till boken som jag tyckte var mycket läsvärt.

Jag tänkte att jag även skulle passa på att lyssna på den bokcirkel som gick i P1, i den medverkade Elsie Johansson, Jonas Hassen Khemiri och Aase Berg och såklart programledaren Marie Lundström.

Här finns varje bokcirkelträff samt lässchema.

 

Har ni kommit igång med era nyårslöften ännu?

Läsutmaning halvårsrapport

Wow, ett halvår har gått fort och snart är det jul igen. I början på året utmanade jag mig själv i att läsa några hyllvärmare och alla de böcker jag fick i julklapp. Bland hyllvärmarna har jag en bok kvar den här omgången.  Patti Smiths Just kids började jag småläsa i för ett tag sen, men det kändes inte rätt så jag la ifrån mig den, men är fortfarande sugen på att läsa den. Rätt tillfälle måste bara infinna sig.
Djurfarmen av George Orwell (4/4-12)
En vampyrs bekännelser av Anne Rice (22/4-12)
Just kids av Patti Smith
Presidentens hustru av Curtis Sittenfeld (15/4-12)
Norweigan wood av Haruki Murakami (3/6-12)

Julklappsböckerna har jag knappt ens tittat på, är klar med Deboarh Harkness bok A discovery of witches, men ska sätta igång ordentligt med att läsa dem böckerna nu, för det är flera bra som jag är riktigt sugen på!
Freedom av Jonathan Franzen
What’s new, pussycat? av Alexandra Potter
A discovery of witches av Deborah Harkness
Grand final i skojarbranschen av Kerstin Ekman
Staden utan kvinnor av Madeleine Hessérus
Döden på en blek häst av Amanda Hellberg
Himlen i bay city av Catherine Mavrikakis
Mysteriet på Père-Lachaise av Claude Izner
Nattvandraren av Andrew Taylor
Låt de gamla drömmarna dö av John Ajvide Lindqvist

Norwegian wood

Nu har jag läst klart Norwegian wood av Haruki Murakami vilket innebär att jag bara har en hyllvärmare kvar. Jag måste säga att jag uppskattade Norwegian wood mer än Fågeln som vrider upp världen som jag läste samtidigt om Kulturradions bokcirkel i P1. Kanske beror det på att den boken jag läst nu är en mindre dos Murkami än Fågeln som vrider upp världen, kanske beror det också på att jag blivit bekant med stilen, allt behöver inte hänga ihop, lite magisk realism går bra.

Norwegian wood handlar om Toru Watanabe  som förälskare sig i sin avlidne väns flickvän när de av en slump möts. De delar en intensiv och öm kärlek för varandra, men kärleken är också omöjlig. Naokos psyke är bräckligt och hon reser till ett vårdhem, Toru bestämmer sig för att vänta och skriver under tiden brev till henne. Samtidigt känner han ett starkt intresse för sin studiekamrat Midori som tydligt visar sitt intresse för honom. Boken utspelar sig i förvirringen mellan dessa båda kvinnor, men också mellan tonår och vuxenheten.

Inget är enkelt med Murakami, när man tror att man fått fatt i historien vänder den lika fort igen. Den sticker iväg åt flera olika håll, men knyts ändå samman till en fantastisk liten berättelse. Precis som i Fågeln som vrider upp världen spelar mat och alkohol en stor roll. Karaktärerna är rättframma och döljer förvånansvärt lite, jag uppskattar verkligen Murkamis karaktärer de känns inte helt och hållet verkliga men de är komplexa och har flera dimensioner. Samtidigt som Norwegian wood och Fåglen som vrider upp världen påminner om varandra är de ändå olika och jag gillar dem båda trots att jag känner att det finns mycket kvar att förstå. Murakami gör flera populärkulturella och litterära referenser i sin text, jag gillar det, det ger boken en viss verklighetsförankring.  Jag är dock besviken på slutet, det lämnas allt för öppet, samtidigt känns det som att historien är klar, det finns inget mer att säga om Toru Watanabe eller de andra egensinniga karaktärerna, de har berättat sin historia, men jag vill ändå ha mer. Kanske får jag se till att läsa något mer av Murakami snart.

Norwegian wood  är en Beatles låt,  en årlig festival och självklart en film efter Murakamis bok.

 

Förhoppningar och regnbågar

Tredje veckan i april är till ända och så även min tredje bok i Let’s reclaim the bokhylla utmaning hyllvärmare.  En vampyrs bekännelse levererade inte riktigt. Kanske hade jag för höga förväntningar. Ett litet inlägg kommer om boken kommer senare.
Det är två böcker kvar i hyllvärmarutmaningen men jag tror de får ligga till sig någon vecka för jag är sugen på att läsa Sverige 2017 först samt en Sarah Dessen som jag lånade hem från biblioteket, ett helt oplanerat lån ska tilläggas. Jag gillar Sarah Dessen men har tidigare bara läst hennes böcker på svenska. Nu blev det en på engelska, mycket trevligt.

Hyllvärmare:
Djurfarmen av George Orwell (4/4-12)
En vampyrs bekännelser av Anne Rice (22/2-12)
Just kids av Patti Smith
Presidentens hustru av Curtis Sittenfeld (15/4-12)
Norweigan wood av Haruki Murakami

Vad är jag och hur är jag en bra sådan?

Curtis Sittenfeld, varför tror jag alltid att det är en man?
En liten fundering sådär.  Googlade henne och tydligen heter hon Elizabeth Curtis Sittenfeld.

”Vad du än är, var en bra sådan”

Jag läste klart Presidentens hustru igår, en bok som väldigt svagt ska likna Laura Bush liv, George W. Bush fru. Jag är verkligen inte ett fan av republikanerna eller George W. Bush men jag gillade verkligen boken. Charlie Blackwell som ska förställa George charmade mig verkligen, fram tills tredje delen i boken. Fram tills dess var boken faktiskt riktigt bra, sen blev det för politiskt, för nära för att jag fortfarande skulle tycka att det bara var en bra historia. För en riktigt bra historia är det och jag gillar att identifiera mig med Alice Lindgren.

Presidentens hustru är indelad i fyra delar, där varje del symboliserar en plats Alice bor på. Vi får följa Alice Lindgren från barndom tills hon är 60 år och USA:s första dam, bosatt i Vita huset. Alice är väluppfostrad och när hon möter Charlie jobbar hon som skolbibliotekarie och är övertygad demokrat. Hon är först inte alls intresserad av Charlie, men utan att säga för mycket om handlingen så gifter de sig till slut, Alice gifter in sig i en välbärgad republikansk släkt men underliga traditioner och exklusiva sommarresidens.

Som sagt, jag charmas av Charlie, samtidigt som jag blir så oerhört frustrerad när jag tänker på vad Alice faktiskt gör. Hon väljer att inte stå upp för sina åsikter, att istället vara tyst. Hon väljer sina strider lite för väl. Samtidigt så imponeras jag av att hon vågar lämna honom, och faktiskt tillslut står på sig, för hon lyckas få honom att ändra sig lite. Men det blir för uppenbart att det är George W. Bush och magin kring Charlie försvinner åtminstone för min del. Boken är en riktig sidvändare och den ger på något plan ändå insikt i vilka val man ställs inför om man väljer att engagera sig politiskt på en högre nivå. Att bara för att man är gift med någon behöver man inte dela åsikter.

Jag är imponerad av Alice samtidigt som jag blir förargad och citatet: ”Vad du än är, var en bra sådan” förföljer mig. Jag kan inte riktigt greppa det trots att jag på något sätt gillar det. Jag känner mig väldigt ambivalent inställd till den här boken, och det är därför jag gillar den. För den ger inte ett entydigt budskap, man måste fundera, och jag kommer fundera, men jag är inte säker på att jag kommer att komma fram till något. En riktigt tänkvärd bok!

Har du läst den?

Fortsatt högt tempo

Let’s reclaim the bokhylla drogs igång för exakt två veckor sedan den 1:a april. Nu har jag  läst ut den andra boken i min hyllvärmarutmaning,  Presidentens hustru av Curtis Sittenfeld var den bok jag till sist valde att fortsätta med efter Djurfarmen. Det kommer ett inlägg om Presidentens hustru snart, jag måste bara samla mina tankar kring den.  Jag även bestämt mig för att ta mig an ytterligare en hyllvärmare som Lingolitt tyckte att jag skulle läsa snarast, nämligen En vampyrs bekännelse av Anne Rice. Jag gillar filmen väldigt mycket så jag hoppas att boken levererar också, men som vi alla vet så brukar ju boken vara bättre, även i det fallet filmen inte följer boken.  Tror att jag ska se filmen när jag läst klart  boken, för det var ju ett tag sen.

Hyllvärmare:
Djurfarmen av George Orwell (4/4-12)
En vampyrs bekännelser av Anne Rice
Just kids av Patti Smith
Presidentens hustru av Curtis Sittenfeld (15/4-12)
Norweigan wood av Haruki Murakami

När svinet inte längre är ett djur utan en människa

”Alla djur är lika. Men en del djur är mer lika än andra.”

George Orwells Djurfarmen är ett underhållande förlöjligande av diktaturstaten. Det är tydligt att Djurfarmen symboliserar Sovjet, även om just min utgåva endast benämner det som ”en välkänd diktaturstat i öster”. Kanske beror det på att utgåvan jag har är från 1964, de gulnade sidorna och namnteckningen som inte är min på första sidan ger den en viss charm.  Samtidigt som jag alltid kommer att undra varför denna Barbro (som det ser ut att stå) valt att göra sig av med denna bok. Djurfarmen är en pärla . Jag läste 1984 förra året, först då insåg jag Orwells storhet. Djurfarmen är i jämförelse med 1984 mycket lättläst, budskapet är tydligt och serveras läsaren genom en enkel meningsuppbyggnad. Det finns ingen utfyllnadstext i boken, allt är viktigt. Orwell har inte något blomstrande språk, han har ett ärligt och rakt språk, något jag uppskattar!

Djurfarmen handlar om gården Manor Farm som ägs av Mr. Jones. En kväll i fyllan och villan glömmer Mr. Jones att stänga luckan till hönshusets glugg. Samma dag hade det gått bud på gården att gamle Gamle majoren, den vita prisbelönta galten, vill samla alla djuren till ett möte, han hade haft en dröm som han behövde dela med sig av. Majoren inleder mötet med att han tror att han inte kommer att leva mycket länge till, han för sedan över samtalet på hur deras situation på gården är, helt och hållet hemsk. De utnyttjas och när de längre inte är dugliga för arbete slaktas de, en revolution måste komma! Majorens dröm handlar om framtiden när människorna inte längre styr djuren.  Majoren dör och vi förstår alla som är bekanta med Rysslands historia och Sovjetunionen vart historien är på väg. Svinen utser sig själva så smått till ledare, för de är klokast på gården.  Den gamla devisen ”kunskap är makt” gör sig obönhörligen hörd!

Som läsare får man veta allt, medan djuren å sin sida bara får ta del av Skrikhals manipulativa ord, han kan övertyga vem som helst om att det Napoleon gör är rätt, och att han gör det för djurens bästa.  Boken är ofta humoristisk och i och med att man som läsare får en inblick i allt Napoleon tar sig för men också får veta allt som Skrikhals berättar för djuren blir historien mycket tragisk. För det är tydligt att djurens blåögdhet är riktig, att människor utan kunskap är precis likadana är underförstått.  I Djurfarmens diktaturstat är utbildningen det absolut viktigaste, utan den är du förlorad, du har inget att sätta emot.  Boken är på intet sätt oaktuell, diktaturstaten och okunskapen är fortfarande aktuella problem, de starka utnyttjar fortfarande de svaga. Att tro att alla människor behandlas lika någonstans är att bedra sig själv något som djuren på gården inte inser förens det är för sent. När svinet inte längre är ett djur utan en människa, då är det nästan för sent att agera.

En klar, fjorton kvar!

Äntligen har jag satt igång med min hyllvärmarutmaning och projekt Let’s reclaim the bokhylla. Första boken är utläst och jag satte igång det stora projektet i söndags. Att redan ha avslutat den första boken bådar gott för framtiden. Jag började med den tunnaste,  If you’ve heard this story before tipsade om det sättet i en kommentar. Första utlästa boken är Djurfarmen av George Orwell, ett inlägg kommer om den inom kort.

Näst på tur är ännu oklart. Funderar på om jag ska välja en från julklappsutmaningen kanske.  Ni får gärna lämna en kommentar om det är så att ni tycker jag borde läsa någon speciell bok först.

Hyllvärmare:
Djurfarmen av George Orwell (4/4-12)
En vampyrs bekännelser av Anne Rice
Just kids av Patti Smith
Presidentens hustru av Curtis Sittenfeld
Norweigan wood av Haruki Murakami

Julklappsböcker:
Freedom av Jonathan Franzen
What’s new, pussycat? av Alexandra Potter
A discovery of witches av Deborah Harkness
Grand final i skojarbranschen av Kerstin Ekman
Staden utan kvinnor av Madeleine Hessérus
Döden på en blek häst av Amanda Hellberg
Himlen i bay city av Catherine Mavrikakis
Mysteriet på Père-Lachaise av Claude Izner
Nattvandraren av Andrew Taylor
Låt de gamla drömmarna dö av John Ajvide Lindqvist