Klassikerutmaning – jag är på!

Såg att Lyran dragit igång en klassikerutmaning igen, hängde med på den som var i somras och då läste jag Alexandre Dumas  De tre musketörerna och Vredenes druvor av John Steinbeck. Båda två förvånade mig – de var så bra! Jag har fått mersmak på Steinbeck och har en hel del stående hemma så jag hoppas hinna med någon av dem.

Jag har ju redan påbörjat Anna Karenina så den får ju räknas in. Sen ska jag läsa Utvandrarna också för det har jag lovat här.
Jag fick andra delen i Fogelströms stad-svit i julklapp (den första fick jag av Lingolitt som inflyttningspresent i höstas) så de böckerna måste jag ju också hinna med.

Som sagt jag verkar ha läsningen utstakad för mig, men det lär bli en hel del spontanläsning också.

I människornas hjärtan mognar vredens druvor

Jag började läsa Route 66 och den amerikanska drömmen och insåg efter bara några sidor att jag parallellt borde läsa John Steinbecks Vredens druvor.  Jag jagade ut på stan efter Steinbecks bok och efter besök i flera olika bokhandlar hittade jag ett ensamt och undangömt exemplar av boken.  Kvinnan i kassan skrattade lite lätt och sa ”Jaha Steinbeck, ja det var länge sen man läste något av honom. Det kanske man borde göra. ”Jag kunde självklart inte stå emot och berätta om Peter Kadhammars bok som var anledningen till att jag i sommarsolen kryssade mellan bokhandlarna för att få tag i boken. Jag kunde självklart inte stå emot och började läsa boken direkt på tåget hem. Den inledande meningen sätter känslan för boken direkt: ”Över det röda landet och en del av det gråa landet i Oklahoma föll det sista regnen lätt, utan att sarga den ärriga jorden.”  Det är en bok om människor, solidaritet och lojalitet, men framförallt en bok om framhärdande, om styrka och gemenskap. Familjen Joad är en familj att älska och Steinbecks komplexa karaktärer som är i konstant utveckling känns inte fiktiva utan väldigt verkliga. Att regnet står som spön i backen när jag plågsamt läser de sista hundra sidorna av boken, ger mig en vemodig känsla. Visst måste det bli bättre, visst måste de få det lilla vita huset som Mrs. Joad och Sarons Ros drömmer om.  Men jag blir snuvad på det lyckliga slutet.  Har någon stulit de sista sidorna? Nej, boken är bara slut.

”Jag har kallelsen att leda människor, men jag har ingenstans att leda dem.” ( Vredens druvor s.42)

Parallellt med Vredens druvor har jag läst Route 66 och den amerikanska drömmen, ett reportage om en resa längs dagens route 66, samma väg som familjen Joad sakta med säkert tvingade fram sin gamla bil på. Kadhammars berättar verkliga människors verkliga historier. Nöden och fattigdomen längs världens mest besjungna väg har inte blivit mindre sen Steinbeck skrev sin roman. Arbetslösheten i USA är fortfarande oerhört stor och människor väljer att lägga mer än halva sin inkomst på bensin. Historien som berör mig allra mest är den om tältfängelset i Phoenix, Sheriff Joe Arpaio anser att kuddar är lyx därför får de fångarna inga. Han titulerar sig som ”världen hårdaste sheriff.” Och är stolt över det.  Att människorna inte vågar stå emot denna 79-åriga gubbe som gör som han vill med andra människor är hemskt.  Fångarna är fortfarande människor och borde behandlas som det.

Båda böckerna lämnar mig hungrig efter mer. Jag känner mig inte alls tillfredställd med sluten de erbjuder. Men å andra sidan finns det kanske inga slut på böckerna ännu. Kampen pågår fortfarande. ”I människornas hjärtan mognar vredens druvor och blir tunga, och i deras hjärtan väntar tunga klasar på skördetiden.” (Vredens druvor s.580)

Klassikersommar – De tre musketörerna

Igår, söndag, avslutade jag del II av De tre musketörerna. Jag läste böckerna i den äventyrsklassiker-utgåvan, ni vet den där supertjusiga boxen med flera bra klassiker. Det tre musketörerna är där uppdelade i 2 delar och jag läste dem båda efter varandra eftersom att det visade sig att första delen var en oavslutad historia som fortsatte i den andra boken.  De tre musketörerna var inte alls vad jag hade förväntat mig, främst för att jag egentligen inte hade någon koll mer än på namnen, Athos, Porthos, Aramis och självklart d’Artagnan.  Jag har förvisso sett filmatiseringen av boken men kommer knappast ihåg något, tror till och med att det kan vara så att jag inte sett hela filmen.  Historiens början kändes välbekant, d’Artagnan som kommer till Paris för att bli musketör, inget konstigt med det.  Jag uppskattar att Alexandre Dumas d ä  dragit paralleller till bland annat Don Quijote i sin beskrivning av d’Artagnan och även valt att ge var och en av musketörerna en helt och hållet egen personlighet som i alla lägen speglar deras handlingar. Det gör dem förvisso förutsägbara men samtidigt går de lätt att skilja ut då jag upplevde att många karaktärer hade väldigt likartade namn.

Det är en  äventyrsklassiker helt i min smak och jag tycker att det är oerhört kul att en kvinna fått rollen som elaking och som faktiskt  framställs som  handlingskraftig. Förvisso mördar och ljuger hon och är överlag en otrevlig person, men hon gör åtminstone något, även om slutklämmen ändå är att kvinnor alltid är förlorare, för varken d’Artagnan älskade Constance eller Lady Winter överlever. Kvinnoporträtt som manliga författare skrivit under samma period kan jag annars uppleva som lite tafatta, medan många kvinnliga författare som systrarna Brontë och Jane Austen framställer kvinnorna som handlingskraftig.  Jag uppskattar även kängorna som andeln och den franska kungafamiljen samt  religionen får. De är genomtänkta och humoristiska,  som t.ex.  ”Ludvig XIV (14:e) fördunklade alla mindre planeter i sin klara glans, men hans far var en sol med fläckar..” (del II s.25)  Mycket humor för den som kan sin historia och sina franska kungar.

Det jag minst av allt uppskattade med boken är att det är en nyutgåva som Bonnier Carlsen / Repris givit ut men man har inte satsat på någon ny översättning även om Sven Barthels översättning är klart godkänd. Så känns det lite träigt och ibland så måste jag läsa om flera gånger för att greppa meningen. Så för yngre samt mindre belästa läsare kan det nog vara rätt motigt att ta till sig Alexandre Dumas text i klassikerserien Repris utgåva, trots det mycket tjusiga omslaget.

 

Nu ser jag ännu mer fram emot att se uppsättningen av De tre musketörerna på stadsteatern i juni! Jag känner mig väl förbered och kunnig och handlingen.

 

 

Klassikersommar – the challenge!

Jag har velat ett tag, inte kunnat bestämma mig. Hänga med i klassikersommaren eller inte. Tillslut bestämde jag mig. Jag hänger på! Jag rivstartar med att läsa De tre musketörerna av Alexandre Dumas som jag ändå hade inplanerat att läsa nu.  Vi verkar vara många som tycker att sommaren är en bra tid att läsa klassiker på så det ska bli kul att se vad alla väljer att läsa.  Jag planerar inget mer än musketörerna just nu.. men mer kommer det bli. Jag har en hel hög att välja på.  Det blir ju som att slå två flugor i en smäll. Let’s reclaim the bokhylla  kommer ju må bra av det också eftersom jag har så många klassiker som värmer hyllan just nu.