Sommarens måsteläsning

Om exakt en vecka går jag på semester, förvisso bara en vecka så jättemycket kommer jag inte att hinna läsa. Just nu försöker jag klura ut vad jag ska ta med mig, några av de potentiella reskamraterna är de två tegelstenarna Shadow of Night av Deborah Harkness och Flickan från ingenstans av Justin Cronin. Jag tänker att tar jag med mig någon av dem så har jag läsning för en hel vecka.

Å andra sidan är jag sugen på att läsa City of Bones och Clockwork Angel som stått i hyllan ett halvår nu och Stephen Kings Carrie. Jag har inte läst något av Stephen King vilket känns som att man borde göra, det räknas väl nästa till allmänbildningen!

Sen har jag såklart den här månadens bokcirkelbok En storm kom från paradiset som jag ska cirkla om innan midsommar och inte ens har fått tag i ännu.

Gigantiska lösmustascher och kopiösa mängder te

Kopiösa mängder te, snofsiga vampyrer, fåniga hattar, lynniga varulvar och en kvinnlig uppfinnare med en gigantisk mustasch är bara några av ingredienserna i Gail Carrigers tredje bok om Alexia Tarabotti. I Hemlös söker Alexia efter svaren på hur hon kunnat bli gravid när hon för det första har en varulv till man, och för det andra är själlös, vilket innebär att hon inte kan befinna sig på samma ställe som en annan själlös. Alexias tillstånd är säsongens samtalsämne inom societeten, det och att Lord Akeldama försvinner spårlöst gör att hon beger sig till Italien.

Lord Akeldama är en av mina favoritkaraktärer och det är synd att han inte får vara med så mycket i den här boken. Å andra sidan fyller madame Lefoux ut handligen med samma sorts kvick- och underfundigheter. Madame Lefoux sticker ut från den viktorianska stereotypen, men i Alexias värld är hon som handen i handsken. Alla karaktärer är väldigt speciella och har sina små egenheter.  Alexia utvecklas väldigt lite som person genom boken, istället är det hennes egenskaper som själlös som man får veta mer om, hennes relation till Lord Maccon är ifrågasatt i och med att han slängt ut henne, men som läsare förstår man redan från början att historien kommer få ett lyckligt slut.

För första gången lämnar Alexia Storbritannien och hon reser genom Frankrike till Italien. Stereotypa drag för länderna förstärks och man vet tydligt vilket land man befinner sig i. Boken utspelar sig under den viktorianska eran men blandar och ger en hel del med politik och kultur, vilket är helt i sin ordning när man befinner sig i Parasollprotektoratets värld!  Språket är enkelt och underhållande med många kvickheter, ibland kan det bli lite för mycket – men Gail Carriger har en tydlig stil som hon använder från första till sista sidan i  alla tre böcker.

Steampunkinslagen är många och madame Lefoux och hennes vänner står för de flesta uppfinningarna i boken, vilket är roligt. Det känns inte så vanligt med en kvinna i rollen som uppfinnare.

Jag gillar Gail Carrigers böcker, det är lättsmält och roligt. Ibland behöver man inte så många fler ingredienser än så. Självklart längtar jag redan efter nästa del i serien som jag hoppas kommer på svenska till hösten. Förresten, stämmer det att Gail Carrigers riktiga namn är Tofa Borregaard, det känns ju mycket mer som en pseudonym än just Gail Carriger.

 

Mitt andra möte med zombies

”Jag har alltid undrat om det fanns folk därinne.”

De vassa tändernas skog omringar byn och Marys liv, det är Systerskapet som tar alla viktiga beslut och ser till att väktarna håller stängslet helt så att De oheliga inte kan ta sig in. När boken börjar får vi veta att Marys pappa försvunnit utanför stängslet, han har antagligen blivit en ohelig, men hennes mamma fortsätter att hoppas att han är vid liv och hon spanar efter honom. En dag i sitt sökande kommer hon för nära stängslet och blir biten av en ohelig, Marys måste ta beslutet om hennes mamma ska avrättas eller bli en ohelig. Mary tar det svåra beslutet.

Byn innanför stängslet är en strikt plats, där livet handlar om att överleva och att reproducera. Blir du som flicka inte vald av någon pojke tillfaller du Systerskapet och får tjäna samhället och Gud istället. Jag gillar egentligen inte Mary, hon är lite för gnällig och genom boken ältar hon sin kärlek till Travis. Men det är inte konstigt att boken är upplagd på det sättet eftersom samhället boken utspelar sig i handlar om reproduktion snarare än kärlek och Travis valde ju Cass.

Carrie Ryan berättar historien om Mary och De vassa tändernas skog med ett ganska dåligt driv, det är mycket ältande av känslor istället för att fokusera på att ta historien framåt så står den och stampar flera sidor. Grundtanken är bra, en by omringade av ett stängsel med människoätande zombies utanför, men den genomförs på ett ganska tråkigt sätt. Trots detta är det en intressant historia om ett framtidssamhälle som blivit avskilt. Frågorna är många: finns det andra samhällen? Styrs de på samma sätt? Vad återstår av den värld jag som läser är van vid?

De vassa tändernas skog är den andra boken om zombier jag läser, den första var Varma kroppar.  Zombier framställs i grunden på samma sätt i båda böckerna, som känslolösa människoätare. Varma kroppar tar sen en helt annan riktning mot ett lyckligare slut, medan första boken i Carrie Ryans De oheliga-serie inte alls har ett botemedel i sikte. Jag planerar att fortsätta läsa De oheliga-serien för jag vill verkligen veta vad som händer, så här långt vet jag att andra boken (De dödas strand) handlar om Marys dotter och att tredje (Den mörka staden) inte alls har riktigt samma karaktärer i huvudrollerna, det tror jag är positivt för min läsning eftersom att jag inte alls blev förtjust i Mary.

Om jag ska säga något om bokens omslag så är det att de är riktigt snygga, Styxx förlag har verkligen lyckats göra hela serien i en riktigt snygg design med svarta kanter på sidorna.

Det är vampyrpolitik, som vanligt…

I Charlaine Harris näst sista bok i serien om Sookie Stackhouse är vampyrkungen Felipe de Castro i Shreveport för att förhöra Eric och de andra vampyrerna. När liket av en kvinna som besökt Erics fest dyker upp på gräsmattan utanför hans hus är det Sookie och Bill som måste ta reda på vad som hänt. Sookie tror att den döda kvinnan inte har något med henne att göra, men hon kan inte ha mer fel, hon har en fiende närmare än vad hon någonsin kunnat ana.

Deadlocked är den tolfte boken i serien och det övernaturliga börjar bli lite för övernaturligt och serien går lite på tomgång. Trots detta gillar jag boken, jag tycker om Sookie och jag gillar att till och med i bok tolv kan historien ta oväntade vändningar. Sookie har utvecklats genom serien, hon har blivit mer trygg i sig själv och är inte längre så blåögd, hon ifrågasätter andras motiv mycket mer. Hennes ställning i samhället har också utvecklats och hon har blivit en viktig medelpunkt för de flesta karaktärerna i Bon Temps. Att boken utspelar sig i nutid tycker jag om och att Charlaine Harris lyckas få med riktiga händelser i boken, som översvämningen i New Orleans som hon skrivit om i tidigare böcker, gör serien till mer än en platt Paranormal Romance.
Charlaine Harris språk är enkelt och jag har läst alla böckerna på engelska, det smyger sig in lite sydstatsdialekt i böckerna och det tycker jag är både bra och roligt.

Trots att det då alltså är tolfte boken i serien och Charlaine Harris verkar ha börjat få slut på idéer så gillar jag boken och den är läsvärd. Jag ser även mycket fram emot att läsa sista delen i serien Dead Ever After och novellsamlingen A Touch of Dead. Dead Ever After har ju upprört väldigt många, och till och med genrerat en del dödshot av författaren – så det ska bli väldigt spännande att se vad hon gör med karaktärerna nu när serien fått ett avslut. Böckerna är för mig något av ett guilty pleasure och jag läser gärna om Sookie när jag hamnat i en lässvacka för då hittar jag alltid tillbaka. Jag tycker faktiskt att TV-serien är riktigt bra också även om den har tagit en annan väg än böckerna så kompletterar de varandra fint.

Äntligen en avslutad serie

Finale är sista delen i Becca Fitzpatricks Hush Hush-serie. Konflikten mellan ärkeänglar, fallna änglar och nefiler är de fyra böckernas gemensamma tema och i sista boken får den äntligen sin upplösning. Nora är säker på sin kärlek till Patch men hennes nya roll som rebelledare försvårar deras relation, att slutstriden kommer allt närmare gör det svårt för dem att vara tillsammans och tillslut måste Nora hålla sitt löfte till sin far Hank och ta nefilernas strid mot de fallna änglarna. Finale är en av de sämre böckerna i serien, slutet känns krystat. Många händelser får oväntade vändningar och det finns en hel del oanade utvecklingar av karaktärerna. Men det håller inte hela vägen igenom.
Språket är väldigt enkelt och historien berättas från Noras synvinkel.
Serien lämnar tyvärr inget större avtryck och  den bästa boken i serien är den första delen Hush Hush, men det känns skönt att ha avslutat en serie för jag har alldeles för många påbörjade. Jag tror faktiskt att serien skulle göra sig väldigt bra som film så det är säkert bara en tidsfråga.

En första bekantskap med zombies

Precis som med The Host så läste jag Isaac Marions Varma kroppar för att jag skulle se filmen. Varma kroppar handlar om en framtidsvärld där en zombieepidemi spridit sig över världen. R är en av all dem som blivit smittad. Han lever på en övergiven flygplats tillsammans med flera andra zombies och några skelett (skelett är zombies som utvecklats ytterligare ett stadie, de äter t.o.m. andra zombies). De besöker staden för att hitta mat, när de äter en mänsklig hjärna får de möjlighet att känna något igen, de får under en kort stund besöka offrets minnen och känslor. Det är när R äter en killes hjärna som han möter Julie.

R är till en början en ganska fåordig men humoristisk zombie som berättar sin historia. När han möter Julie börjar han utvecklas både fysiskt och psykiskt. Julie bor innanför murarna i arenan, hennes pappa styr samhället med järnhand och anser att zombierna är ett hot mot mänskligheten som inte kan botas. Samhället består av civila som sköter det dagliga livet innanför arenans väggar och de trupper som besöker utsidan för att hitta nödvändiga mediciner och försvara deras hem. Det finns flera små samhällen på olika platser i staden där överlevande bor och arenan har kontakt med Goldmangloben.

Det är R som berättar historien och han gör det på ett okomplicerat sätt, hans intresse för musik är en viktig del i boken. Boken är en riktig Romeo och Julia berättelse med förbjuden kärlek, vilket  namnen på karaktärerna också antyder, R och Julie.

Jag har inte läst så mycket om zombies tidigare och det här var den första kärlekshistorien jag läste om dem. Det dystopiska samhället som beskrivs känns trovärdigt och jag gillar flera av karaktärerna. Ibland tappar boken fart och går lite på tomgång. Överlag en helt okej bok även om jag måste säga att jag tyckte filmen var roligare och mer underhållande. Det är inte nödvändigt att läsa boken för att uppskatta filmen. Filmen tar med många väsentliga händelser från boken och skarvar och byter ut en del för att det ska bli roligare, det är trots allt en rom-zom-kom(romantisk-zombie-komedi). En läsvärd bok och en sevärd film för den som vill göra en första bekantskap med zombies.

En dålig ovana kan vara din superkraft!

I Andrew Kaufmans Alla mina vänner är superhjältar är nästan alla Toms vänner superhjältar, själv är han ganska normal, ingen speciell. En dag möter han Perfektionisten som han förälskar sig, på deras bröllop blir hon hypnotiserad av sin tidigare pojkvän Hypno som är svartsjuk på Tom. Hon blir hypnotiserad att tro att Tom är osynlig.

Boken handlar delvis om Toms liv före han lärde känna alla superhjältar, men det handlar också om hur han desperat försöker få Perfektionisten att se honom igen. Det är få av karaktärerna man möter i boken som jag gillar, trots detta tycker jag att boken är bra. Superkrafterna som karaktärerna har är sällan något speciellt och deras superhjältenamn speglar väl deras egenskaper som t.ex. Soffsurfaren, Stresskaninen, Fallande Flickan, Bäraren och Batteriet. Ofta är det egenskaper som anses negativa som är deras kraft, det är ett intressant sätt att vända på våra normer och helt enkelt se något negativt som något positivt. Deras krafter är definitivt ytterligheterna på skalan, men trots detta går det att identifiera sig med flera av karaktärerna, kanske är det just därför jag inte tycker om dem speciellt mycket.

Jag läste boken på svenska men tror att den gör sig bättre på engelska då många av superhjältenamnen känns fåniga på svenska, boken berättas av en begränsad allvetande berättare och språket är enkelt. Historien blandas upp med korta texter om olika superhjältar som Tom känner och vilka deras speciella egenskaper är. Boken var både sorglig och rolig och Kaufman har utnyttjat de 108 sidorna väl, för det är en hel historia utan en onödig rad, det krävs precis lika mycket att skriva kort som att skriva långt och Kaufman är expert på kortromanen, dock tycker jag bättre om The Tiny Wife, vilket kan bero på att jag läste den på engelska. Jag har även hans nya bok Born Weird hemma som jag ser mycket fram emot att läsa för Andrew Kaufman har verkligen ett alldeles eget sätt att berätta en historia på.

 

 

Att inte bestämma över sin egen kropp

Innan jag läste Stephenie Meyers The Host (Genom dina ögon, Damm förlag) hade jag bara hört en positiv kommentar om boken, resterande sa att den var svår att komma in i och att de givit upp efter bara några sidor. I och med att jag fick veta att boken skulle bli film kände jag att det var dags att läsa den. Genom dina ögon utspelar sig i USA i en nära framtid, världen har invaderats av en ras som tar över och kontrollerar människornas kroppar och sinnen. Vandraren är en av de Själar som tilldelats en kropp på jorden, Melanie Stryders kropp, Vandraren vet att det är plågsamt att ta över en vuxen kropp som har alla minnen av ett tidigare liv. Vad Vandraren inte visste är hur svårt det är att ta en över kropp där den tidigare ägaren inte vill släppa taget.

Melanie och Vandrarens tankar varvas i boken och det pågår ständigt ett inre samtal mellan de båda karaktärerna. Karaktärerna är väldigt olika och det är därför ganska enkelt att hänga med i vem som säger/tänker och tycker vad. Både Vandraren och Melanie utvecklas och blir mer accepterande gentemot varandra samtidigt som konflikten kring vem som har rätt till kroppen fortsätter. Precis som i Meyers Twilight-serie finns en kärlekstriangel och den omöjliga/förbjudna kärleken, ett grepp som gör att man vill veta hur det ska gå, vem ska få flickan?

Människornas samhälle existerar inte och i Själarnas samhälle finns varken pengar eller ondska, man litar på varandra och ingen ljuger. De få människor som ännu inte tagits över räknas som rebeller och måste med alla medel stoppas, de är farliga och ondskefulla. Genom dina ögon handlar mycket om acceptans och att övervinna sina fördomar. De rebeller vi får följa i boken har ett samhälle som bygger på självhushållning, att alla hjälps åt och beslut tas tillsammans som en demokrati, trots att det hela tiden finns en person som har veto i alla beslut.

Boken berättas i jagform av Vandraren, ibland får vi även återblickar in i Melanies tidigare liv, men det är Vandrarens upplevelse av minnet som beskrivs. Boken har ett något vuxnare tilltal än Twilight-serien då karaktärerna är något äldre, gillar man Meyers sätt att skriva en historia är Genom dina ögon en nästan självklar fortsättning trots att den räknas till en annan genre än böckerna om Bella och Edward.

Ska du se filmen rekommenderar jag att du läser boken först, för filmen tvingas korta ner många av de stickspår som boken har och fungerar främst som ett komplement till boken och man får ut väldigt lite av filmen om man inte har all den bakgrund som finns i boken.

En liten ”läs-klart-serier-utmaning”

Just nu har jag inte så  jättemånga påbörjade serier, men jag tänkte ändå försöka avsluta eller läsa vidare i de jag har påbörjat så jag kan påbörja några nya.  En liten utmaning är alltså på sin plats. Den gäller från idag till årets slut.

De serier jag ska avsluta/ läsa vidare i är:
Engelsforstrilogin: Har bara läst Cirkeln, men har Eld stående i hyllan.
Åttio dagar: Läste Eighty days yellow i somras och har både blå och röd hemma nu.
Beautiful Creatures: Har de sista tre delarna hemma och Beautiful Darkness är första boken i min utmaning.
Sookie Stackhouse: Har bara Dead Ever After och A Touch of Dead kvar att läsa. Hoppas att sista boken i serien ska komma i rätt format och omslag under året.
His Dark Materials: Har bara sista boken kvar, The Amber Spyglass.
Hexhall: Har andra boken hemma.
De oheliga: Läste klart första delen förra veckan och har både del 2 och 3 hemma.
A Discovery of Witches: Har andra boken hemma.

Arthur C. Clarke Award

För ett tag sedan utsågs vinnaren av årets Arthur C. Clarke Award som är Storbritanniens mest prestigefyllda pris för Science fiction och delas ut av The Royal Society. Böckerna som kan nomineras måste vara publicerade i Storbritannien under föregående år. Årets Longlist bestod av 82 bidrag, listan kortades sedan ner till 6 stycken. Tidigare vinnare är bland annat China Miéville och Jane Rogers med The Testament of Jessie Lamb. Jane Rogers bok kommer faktiskt på svenska i höst (Jessie Lambs testamente, Ordfront förlag), den ser jag fram emot att läsa!

De nominerade för årets pris var:

NOD av Adrian Barnes
Dark Eden av Chris Beckett
Angelmaker av Nick Harkaway
The Dog Stars av Peter Heller
Intrusion av Ken MacLeod
2312 av Kim Stanley Robinson

 

Årets vinnare blev Chris Becketts Dark Eden, som utspelar på planeten Eden där 500 ättlingar till de två strandsatta astronauterna Angela och Tommy bor. Deras existens på planeten Eden påminner om stenåldern på jorden och de väntar på den dag någon ska komma för att föra dem tillbaka till jorden, en plats de aldrig besökt. Jag tycker boken låter riktigt spännande och jag har aldrig läst en liknande historia. Troligtvis kommer jag försöka låna den på biblioteket snart. Jag känner mig även lite sugen på att läsa The Dog Stars som verkar spännande.

Juryns motivering: “Dark Eden fuses rich biological and sociological speculation. Beckett really makes you care for characters who are stranded light years from an Earth they have never really known. It’s a great book, and this is a well-deserved win for Chris Beckett.”