Jag har ignorerat diskberg för den här boken

Ibland behöver man böcker som riktigt går att sluka. Som inte kräver så mycket mental närvaro eller kraft av läsaren. Through the Zombie Glass (White Rabbit Chronicles #2) av Gena Showalter är en sån bok. I maj läste jag Alice in Zombieland som är första delen i serien, och jag överraskades då av att den var så spännande  av jag behövde sträckläsa den. Del två  var alltså ett måste och även den har levererat sträckläsning.

Through the Zombie Glass tar vid strax efter att Alice in Zombieland slutar och Alice och Coles förhållande är skakigt. När ytterligare en av Coles tidigare flickvänner dyker upp i stan inser Alice att vad de har tillsammans kanske inte kommer hålla för evigt. När Alice blir biten av en Zombie när de är ute och patrullerar förändras allt, Alice märkliga förmågor gör att zombiegiftet inte försvinner från kroppen och botemedlet som hjälper andra bara lugnar henne bara en stund. Företaget Anima är tillbaka i stan och den hemliga Mr K vill ha tag i Alice.

Through the Zombie Glass håller ett högt tempo men har en del tråkiga partier där Alice och Coles av-och-på-förhållande är det enda som får ta plats utan att det egentligen för handlingen så mycket framåt. Showalter bryter även en hel del mot de lagar som hon upprättade i första boken för när man befinner sig i andlig form. Allt  som sägs i det tillståndet blir sant i första boken, men i den här boken har de långa samtal.  Att de kan se varandra när de ena befinner sig i andlig form och den andra inte är också något som hittats på till den här boken. Gena Showalter har uppenbarligen behövt skapa dessa funktioner för att kunna göra vissa scener möjliga.

Nu låter det kanske som att jag inte alls gillade boken, men det stämmer inte. Jag har ignorerat mitt växande diskberg hela veckan för att få in så mycket lästid som möjligt. För det är spännande, Gena Showalter vet hur man skapar intressanta karaktärer (om än något stereotypa) och hur man håller tempot uppe i historien. Jag ser fram emot att läsa del tre i serien.

Vi har vissa problem med zombier…

Det har gått många år, kanske femton sedan de döda började resa sig som zombies, eller som Temple kallar dem köttsäckar och slempåsar.

”Gud är en skämtare. Det vet Temple. Det märks på alla superfina mirakel som fortfarande finns att se på vårt förstörda klot.” – s. 5 

Så inleds I dödsskuggans land. Boken kretsar kring just dessa ord och innebörden av dem. Temple reser runt i USA, hon vill inte ha sällskap för hon vill inte behöva se dem dö. Hon passar inte in i de små skyddade samhällena, det bevisar hon redan i början av boken när hon mördar en man. Resten av  boken blir hennes flykt från mannens bror Moses Todd, men det är också hennes resa för att hjälpa puckot Maury som inte pratar. Temple är en överlevare, hon klarar saker som ingen borde behöva klara.

Jag gillar I dödsskuggans land, den är ruskigt bra. Till en början vet jag inte riktigt var den är på väg, vad vill författaren berätta. Sen går det upp för mig, han vill bara berätta om Temple som försöker överleva ett dystopiskt helvete. Hon ger sig ut för att vara okänslig och stark, men egentligen bryr hon sig så mycket om människorna hon möter att hon inte vågar vara nära dem, stanna kvar, skapa sig ett liv bland andra.
Alden Bell (pseudonym för Joshua Gaylord) skapar olika samhällen i det karga döda landet, de som skapar ett liv tillsammans med många andra, de som precis som Temple reser landet runt, de som hägnar in sitt hus, de som tror att de är världens arvtagare och de som vill ta tillbaka världen. Boken är väldigt vackert skriven, poetisk, språket flyter fint och lätt. Jag måste absolut läsa Alden Bells andra bok, som handlar om Moses Todd och hans bror.

Än så länge är det här de bästa boken i tre på tre utmaningen, min sista bok är Neil Gaimans Amerikanska gudar.

Att kolonisera en planet

Vad ögat ser är en tankeväckande science fiction roman om Exodusexpeditionen som reser i 27 år för att komma fram till vad som verkar vara en paradisplanet. Men planeten visar sig redan vara upptagen. Ledningen för de 4000 människorna som ingår i expeditionen måste ta ett beslut, kolonisera eller resa vidare. Kaptenen för skeppet Leif Eriksson bestämmer sig för att det enda alternativet är att landa, även om det går emot vad de andra tre skeppen i flottan beslutat. Skeppets överläkare gör redan i det inledande stadiet en upptäckt av en mikrob som visar sig bli avgörande för människornas överlevnad.

Vad ögat ser berättas ur flera olika karaktärers synvinkel, några finns med genom hela historien andra finns med i början eller slutet. Det ger flera dimensioner till historien, alla karaktärer upplever inte samma händelse på samma sätt. Beslut som fattas är fullständigt förståliga för vissa av karaktärerna med andra undrar vad det är som händer med människorna.
Boken innehåller flera intressanta kvinnliga karaktärer som till det yttre visar upp en svaghet genom att framställa sig som naiva och obeslutsamma, men när det väl gäller är det de som är beslutsfattarna.

Bortsett från att boken innehåller flera slarviga stavfel är det en spännande historia som får mig att fundera över vad vi gör med jorden och hur vi lever.

Tack till förlaget En söt robot som skickat recensions ex.

Bokbloggsjerka 4-7 oktober: Bokmiljöer

Annika vill att vi ska berätta om en ”bokmiljö” som du har besökt alternativt gärna skulle vilja besöka. Naturligtvis är det även okej att ta upp fiktiva miljöer om du vill det!

Christ Church i Oxford, där trappscenen i Harry Potter är inspelad och där Lewis Carroll var professor.

Jag har besökt en hel del bokmiljöer, bland annat har jag varit både i Edinburgh och Oxford, två platser som många engelska författare skriver om. Jag har besökt Roslynn Chapel som förekommer i Dan Browns Da Vinci koden, jag har spatserat längs gatorna i Dublin där James Joyce Ulysses utspelar sig. Jag skulle vilja påstå att jag är en anglofil, den engelska kulturen tilltalar mig verkligen. Jag reser gärna till platser jag läst om och nu har jag ser stora delar av Storbritannien så det börjar bli dags att söka sig längre bort. Högt upp listan över platser att besöka är ju USA, framförallt tänker jag Route 66 (Vredens druvor) och New Orleans och den amerikanska södern. Även Ryssland ligger bra till, S:t Petersburg och Moskva (Anna Karenina).

Uppgrävd flicka och konstigt tv-program

Första boken i tre på tre utmaningen läste jag klart med en dag till godo, 29 september. Jag klämde de sista hundra sidorna på tåget hem från Bokmässan, boken blev även kvar på tåget för jag var inte överförtjust i den, men hoppas att den ska glädja någon annan.

Fel grav och andra berättelser är som titeln säger en samlingsbok med flera berättelser. Den började bra med den kanske starkaste och mest tydliga berättelsen om pojken som gräver upp sin flickväns grav för att få tag i sina dikter. Sedan fortsätter det handla om trollkarlar som inte finns, magiska handväskor och konstiga tv-program. Nonsenstexter som påminner om Alice i Underlandet, men där Lewis Carroll spelar i en mycket högre liga.  Kanske är jag för gammal, eller så missar jag poängen med texterna. Den här boken tilltalade mig inte men jag ser fram emot nästa bok i tre på tre utmaningen som jag tänker ska få bli I dödsskuggans land av Alden Bell, det känns som jag är tillbaka på känd mark då med zombies.