Among Others

‘It doesn’t matter. I have books, new books, and I can bear anything as long as there are books.’

Among Others är en bok om en vanlig flicka i en vanlig värld, där magin liksom sipprar igenom sprickorna. Jag var och lyssnade på Jo Walton på Fantastika 2013 och gillade hur hon pratade om bland annat Fandom – så hennes prisbelönta Among Others hamnade på ”måste-läsa”-listan.

Among Others handlar om Morwenna som växt upp i Wales med en halvgalen mamma som utövar svart magi och älvor som bosatt sig i ruinerna från de gamla industrierna. Boken börjar 1975 men hoppar raskt fram till hösten 1979. Morwenna har rymt från sin mamma och träffar sin frånvarande pappa som sänder henne till flickskolan Arlinghurst. Hon passar inte alls in och hon tar sin tillflykt till science fiction och fantasylitteratur, i ett försök att hitta likasinnade utövar hon magi, men magin drar även till sig hennes mor och en konfrontation kan tillslut inte undvikas.

Den här boken var inte alls vad jag trodde, att Den döda zonen försökt läsa men lagt den ifrån sig gjorde mig tveksam. Among Others är rätt sävlig och lite småputtrig. Det är en bok som handlar väldigt mycket om läsning av andra böcker, men som i beskrivningen lovar så mycket mer. Och visst förekommer det magi, och visst blir det en konfrontation med modern, men det är hela tiden lite småputtrigt och jag vet inte om jag skulle kalla boken en fantasy. Det är snarare magisk realism. Det är aldrig dåligt, det är ett fantastiskt språk och en fin historia om en vanlig flicka i en vanlig värld. Älskar du sci-fi får du väldigt många boktips.

Att inte bestämma över sin egen kropp

Innan jag läste Stephenie Meyers The Host (Genom dina ögon, Damm förlag) hade jag bara hört en positiv kommentar om boken, resterande sa att den var svår att komma in i och att de givit upp efter bara några sidor. I och med att jag fick veta att boken skulle bli film kände jag att det var dags att läsa den. Genom dina ögon utspelar sig i USA i en nära framtid, världen har invaderats av en ras som tar över och kontrollerar människornas kroppar och sinnen. Vandraren är en av de Själar som tilldelats en kropp på jorden, Melanie Stryders kropp, Vandraren vet att det är plågsamt att ta över en vuxen kropp som har alla minnen av ett tidigare liv. Vad Vandraren inte visste är hur svårt det är att ta en över kropp där den tidigare ägaren inte vill släppa taget.

Melanie och Vandrarens tankar varvas i boken och det pågår ständigt ett inre samtal mellan de båda karaktärerna. Karaktärerna är väldigt olika och det är därför ganska enkelt att hänga med i vem som säger/tänker och tycker vad. Både Vandraren och Melanie utvecklas och blir mer accepterande gentemot varandra samtidigt som konflikten kring vem som har rätt till kroppen fortsätter. Precis som i Meyers Twilight-serie finns en kärlekstriangel och den omöjliga/förbjudna kärleken, ett grepp som gör att man vill veta hur det ska gå, vem ska få flickan?

Människornas samhälle existerar inte och i Själarnas samhälle finns varken pengar eller ondska, man litar på varandra och ingen ljuger. De få människor som ännu inte tagits över räknas som rebeller och måste med alla medel stoppas, de är farliga och ondskefulla. Genom dina ögon handlar mycket om acceptans och att övervinna sina fördomar. De rebeller vi får följa i boken har ett samhälle som bygger på självhushållning, att alla hjälps åt och beslut tas tillsammans som en demokrati, trots att det hela tiden finns en person som har veto i alla beslut.

Boken berättas i jagform av Vandraren, ibland får vi även återblickar in i Melanies tidigare liv, men det är Vandrarens upplevelse av minnet som beskrivs. Boken har ett något vuxnare tilltal än Twilight-serien då karaktärerna är något äldre, gillar man Meyers sätt att skriva en historia är Genom dina ögon en nästan självklar fortsättning trots att den räknas till en annan genre än böckerna om Bella och Edward.

Ska du se filmen rekommenderar jag att du läser boken först, för filmen tvingas korta ner många av de stickspår som boken har och fungerar främst som ett komplement till boken och man får ut väldigt lite av filmen om man inte har all den bakgrund som finns i boken.

Mississippi kan inte vänta

För er som är bekanta med Håkan Hellströms musik finns det en riktigt bra låt som heter Mississippi kan vänta. Boken Mississippi ska man däremot inte vänta med att läsa, för den är kort sagt helt fantastisk. Jag har tidigare aldrig läst en skildring av den amerikanska efterkrigstiden som speglar verkligheten i mina ögon så väl. Jag fängslas direkt av Lauras liv, känner igen mig i hennes karaktärsdrag, jag gillar Henry McAllan först men så fort jag lär känna honom inser jag att han är en skitstövel och jag faller precis som Laura för Henrys bror Jamies charm. Hur kan man inte göra det?

Hillary Jordan skildrar de återvändande soldaterna från andra världskrigets Tyskland på ett realistiskt sätt och jag grips av den afroamerikanska soldaten Ronsels öde. Att världskrigets offer behandlar de afroamerikanska soldaterna med mer respekt och mänsklighet än de vita amerikaner som säger sig kämpa för någon form av jämlikhet mellan människor. Som menar sig komma från ett land med överlägsen utveckling. Att männen, trots att de tillhör samma armé talar om ett vi och ett dem.  Ronsel återvänder till sitt barndoms Mississippi och måste på något sätt åter anpassa sig till den vite mannens tankar om sin egen överlägsenhet. Boken ger en försmak på vad som komma skall i historien. Lauras historia är för all del intressant också, men hon blir trots allt bara en sorts trygghet som boken kan återkomma till, en kvinna, en moder.  Översättningen är riktigt bra och bokens upplägg med flera berättarröster ger boken djup och flera vinklar av samma historia.

”Jag kan inte säga om jag verkligen var kär i Henry då, jag var så tacksam mot honom att det överskuggade allt annat. Han var min räddare från livet i marginalen, från medlidandet, föraktet och den syrliga vänlighet som är gamla ungmörs lott”  s. 30-31

Bokbloggsjerka 20 – 23 april

Så var det dags igen, något senare än vanligt för min del. Annika undrar den här veckan hur generösa vi är.
Hur många sidor/kapitel ger du en bok innan du lägger undan den om den inte tilltalar dig över huvud taget.

Ja just nu är jag väldigt generös. Jag läser En vampyrs bekännelse, och den är så tråkig! Louis är nog den tråkigaste vampyren som fått en hel bok tillägnad sig. Men jag fortsätter läsa, för någonstans hoppas jag fortfarande att den ska bli bättre, jag har knappt 100 sidor kvar så jag vet inte riktigt vad jag väntar på.  Men jag vill så gärna gilla den.

Det är sällan jag lägger ifrån mig en bok halvläst, och när jag gör det beror det oftast på att jag känt att det inte rätt tillfälla att läsa den. Så jag har några påbörjade som ligger och gottar till sig.  För det mesta har jag skapat mig en ordentlig uppfattning om vad jag kommer tycka om boken efter sisådär 100 sidor in, ett vanligt mått känns det som. Men jag tror verkligen att har författaren inte fört historien framåt eller fått sagt något av det den vill säga med boken där så är det ett dött lopp. Kanske är det därför som jag har svårt för deckare, för att upplösningen kommer på de sista sidorna.

Så för att sammanfatta så är det sällan jag lägger undan en bok som inte riktigt tilltalar mig, några kanske ser det som slöseri, jag tänker snarare på det som att om jag läser klart den så kan jag åtminstone skapa mig en ordentlig uppfattning om varför jag inte gillar den. Sen är jag också allt för rädd att missa en bra historia.  Vissa böcker kan ju verkligen vända efter ett tag.

Bokbloggsjerka 30 mars – 2 april

Den här veckan frågar Annika oss Vilken är din favoritmiljö i böckernas värld?
En riktigt svår fråga, jag tycker att miljöer är hyfsat viktigt men oftast fängslas jag mer av en karaktärs historia, känslor och reaktioner snarare än vart de befinner sig just då.  En av mina favoriter är Shantaram av Gregory David Roberts och den utspelar sig främst i Indien, det jag lockas mest av här är att det är riktigt exotiskt och annorlunda, fast egentligen är det ju karaktärerna som gör boken intressant.  En annan favoritbok är Middlesex av Jeffrey Eugenides, här är det platser som Grekland och USA som passerar förbi. Platser som jag kan skapa mig en tydlig bild av. Jag gillar miljöer som jag på något sätt kan visualisera, jag läser en del fantasy men jag har svårt att riktigt få en klar bild framför mig och det krävs klart mycket mer då, kanske är jag lite lat.

En miljö som jag önskar att jag kunde kliva in i är ju självklart Hogwarts och Harry Potters värld, jag väntar precis som alla andra fortfarande på det där brevet.  I mina ögon är det en av de bästa miljöerna jag läst om, som jag faktiskt kunde skapa mig en bild av (innan filmerna skapade en).