TBR – hur blir högen så stor?!

Jag skrev någonstans i början på det här året att jag inte skulle planera min läsning, utan bara läsa som det kommer sig. Trots detta hängde jag på Klassikerutmaningen, lovade upp mig på att läsa Vilhelm Mobergs Utvandrar-svit och som jag nu upptäckt har en stor att-läsa-hög brevid sängen. Högen toppas av Genom dina ögon (The host) som har biopremiär nästa vecka (fick förhandsvisningsbiljetter via  jobbet, tjoho!) och Varma kroppar som jag också vill se på bio snart. Sen ligger såklart nästa bokcirkelbok där å ropar på mig också, men den behöver jag inte börja på ännu.
Hur går det till, varför ”planerar” jag upp mig såhär? Fast om jag ska vara ärlig så är jag sugen på precis alla böcker i högen!

Brutalt och blodigt i Gaomi nordöstra soken

Jag träffade min bokcirkel för första gången i lördags. Till träffen hade vi valt att läsa Nobelpristagaren Mo Yan, boken vi läste var Det röda fältet. Jag har läst några Nobelpristagare förut, ca nio stycken (jag kan långt ifrån skryta med samma belästhet som Nobelprisprojektet!). Mo Yan var jag inte speciellt sugen på att läsa men jag tänkte att det kan ju bli trevligt med en kinesisk författare, de är inte precis överrepresenterade i min läsning.

Bara några kapitel in i boken kommer de brutala,blodiga och alldeles för överdetaljerade beskrivningarna av männsikor och djur som dödas. Det blir som en Tarantinofilm fast i text, bortsett från att Tarantino lyckas bättre. Jag vet att boken finns som film och jag känner inte alls för att se den. Jag tycker att bokens historia går förlorad i alla blodiga beskrivningar och hade faktiskt hoppats på mer från en Nobelpristagare. Bokens berättarteknik påminner om den muntliga och historien sticker ofta iväg åt olika håll och tidsperioder, det gör att det är svårt att hänga med när författaren även väljer att främst kalla karaktärerna för far och farfar. Jag kommer aldrig riktigt in i historien och bokens fokus på hämnd och tillhörighet gör mig inte intresserad att läsa några längre perioder åt gången. Jag tog mig trots allt igenom boken och slutet lyfter bokens helhet något. Trots att de sista 50 sidorna innehåller en del stavfel och korrekturmissar. Jag var nog den av oss i bokcirkeln som var mest positivt inställd, flera hade inte lyckats läsa klart boken.

Jag har inga planer på att läsa något mer av Mo Yan. Till nästa bokcirkelträff ska vi läsa Lotta Lundbergs bok Ön, den ser jag mycket fram emot, den är ju faktiskt nominerad till Sveriges Radios romanpris 2013.