Caitlin Moran på Internationell författarscen

Jag ska vara ärlig. Det är första gången jag besökt internationell författarscen och jag hade inte läst boken. Men det ska jag göra, läsa boken alltså och  självklart även besöka författarscenen igen!

Caitlin Moran var otroligt underhållande och lyckades med sin humor göra även de viktigaste ämnena tillgängliga. Hon hoppade enkelt mellan ämnen som Game of thrones och Lady Gaga till bibliotekens betydelse och sin egen uppväxt. Jag har inte skrattat såhär mycket sen jag såg David Batras arga lappen stå upp på Rival i våras.  Jag kan bara säga att jag är glad att en av mina arbetskollegor gav mig chansen att gå. Att få sitta på andra raden, att så tydligt se Caitlins roliga ansiktsuttryck som kompletterade hennes humor gjorde verkligen kvällen minnesvärd.

Passade även på att få boken signerad. Så snart ska jag sätta igång att läsa den!

Bilden lånade jag från Albert Bonniers förlag eftersom kvaliteten på mina egna bilder inte blev helt acceptabla.

Fifty shades of Grey vs. Eighty Days Yellow

Fifty shades of Grey läste jag i juni, precis när hajpen i Sverige började. För att vara tydlig, jag blev inte imponerad.  Jag tror att vilken 15-åringen som helst skulle kunna variera sitt språk bättre än E.L. James. Men smaken är ju som baken.
Flera av mina kollegor på jobbet har även läst boken och de senaste två veckorna har boken varit ett hett samtalsämne. En av dem vann även boken Eighty Days Yellow som även den är i samma genre som Fifty shades.  Min kollega tyckte jag skulle läsa den innan hon gjorde det, så nu har jag läst den och jag måste säga att jag faktiskt gillar den mycket bättre än Fifty shades. Karaktärerna och språket är mer varierat och historien blir inte alls lika fånig även om den… fortfarande är ganska fånig, så håller den. En bättre kvinnosyn tycker jag nog också att den har. Summer som är huvudpersonen vågar faktiskt säga nej.
Så den absolut självklara frågan är ju, vilken bok har bäst sexscener?  Jag måste nog säga Eighty Days Yellow. Stor variation och inte alls lika stelt som Fifty shades, även fler karaktärer får ta plats i Vina Jacksons bok.  Jag kan tänka mig att läsa Eighty Days Blue och Eighty Days Red även om de inte står högst på att-läsa-listan.

Vina Jackson är en pseudonym för två författare som gör sitt första samarbete. I september är Eighty Days Yellow planerad att släppas på svenska då med titeln Åttio dagar gul, det är förlaget Xstory som ger ut den.

I människornas hjärtan mognar vredens druvor

Jag började läsa Route 66 och den amerikanska drömmen och insåg efter bara några sidor att jag parallellt borde läsa John Steinbecks Vredens druvor.  Jag jagade ut på stan efter Steinbecks bok och efter besök i flera olika bokhandlar hittade jag ett ensamt och undangömt exemplar av boken.  Kvinnan i kassan skrattade lite lätt och sa ”Jaha Steinbeck, ja det var länge sen man läste något av honom. Det kanske man borde göra. ”Jag kunde självklart inte stå emot och berätta om Peter Kadhammars bok som var anledningen till att jag i sommarsolen kryssade mellan bokhandlarna för att få tag i boken. Jag kunde självklart inte stå emot och började läsa boken direkt på tåget hem. Den inledande meningen sätter känslan för boken direkt: ”Över det röda landet och en del av det gråa landet i Oklahoma föll det sista regnen lätt, utan att sarga den ärriga jorden.”  Det är en bok om människor, solidaritet och lojalitet, men framförallt en bok om framhärdande, om styrka och gemenskap. Familjen Joad är en familj att älska och Steinbecks komplexa karaktärer som är i konstant utveckling känns inte fiktiva utan väldigt verkliga. Att regnet står som spön i backen när jag plågsamt läser de sista hundra sidorna av boken, ger mig en vemodig känsla. Visst måste det bli bättre, visst måste de få det lilla vita huset som Mrs. Joad och Sarons Ros drömmer om.  Men jag blir snuvad på det lyckliga slutet.  Har någon stulit de sista sidorna? Nej, boken är bara slut.

”Jag har kallelsen att leda människor, men jag har ingenstans att leda dem.” ( Vredens druvor s.42)

Parallellt med Vredens druvor har jag läst Route 66 och den amerikanska drömmen, ett reportage om en resa längs dagens route 66, samma väg som familjen Joad sakta med säkert tvingade fram sin gamla bil på. Kadhammars berättar verkliga människors verkliga historier. Nöden och fattigdomen längs världens mest besjungna väg har inte blivit mindre sen Steinbeck skrev sin roman. Arbetslösheten i USA är fortfarande oerhört stor och människor väljer att lägga mer än halva sin inkomst på bensin. Historien som berör mig allra mest är den om tältfängelset i Phoenix, Sheriff Joe Arpaio anser att kuddar är lyx därför får de fångarna inga. Han titulerar sig som ”världen hårdaste sheriff.” Och är stolt över det.  Att människorna inte vågar stå emot denna 79-åriga gubbe som gör som han vill med andra människor är hemskt.  Fångarna är fortfarande människor och borde behandlas som det.

Båda böckerna lämnar mig hungrig efter mer. Jag känner mig inte alls tillfredställd med sluten de erbjuder. Men å andra sidan finns det kanske inga slut på böckerna ännu. Kampen pågår fortfarande. ”I människornas hjärtan mognar vredens druvor och blir tunga, och i deras hjärtan väntar tunga klasar på skördetiden.” (Vredens druvor s.580)

Juli

Det blev inte så många böcker lästa i juli. Ynka 3 stycken. Å ena sidan så är ju en av böckerna en riktigt mastig tegelsten, Freedom av Jonathan Franzen. Jag har inte bloggat heller så..
Ett favoritcitat från Freedom:
“You were working in a soup kitchen. Your dad took me down to see you there.”
“Right, my résumé-building years. I had about seventeen extracurricular activities. I was like Mother Teresa on speed.

Läst i juli:
Döden på en blek häst av Amanda Hellberg
Freedom av Jonathan Franzen
Dagen som jag sticker berättar jag inte för någon av Kiko Amat

Pågående läsning:
Vredens druvor av John Steinbeck
Route 66 och den amerikanska drömmen av Peter Kadhammar