Enders spel

Enders spel är problematisk att skriva om, inte på grund av handlingen utan på grund av sin författare, främst för hans homofobiska åsikter. Jag tror att man ibland kan behöva se ett litterärt verk autonomt sin författare även om det är oerhört svårt, för Cards religiösa läggning lyser igenom.

Enders spel handlar om Andrew ”Ender” Wiggin som är tredje barnet i familjen Wiggin. Sjuttio år tidigare avslutades det andra giftingkriget och man rustar för en sista strid mot dem. Enders syskon Peter och Valentine har båda varit kandidater för stridsskolan, men avfärdats som för sociopatisk och för empatisk. Ender uppvisar den rätta balansen mellan de två och skickas till skolan i rymden för att tränas i strid.

Card skriver väldigt könsstereotypt och att låta Valentine som flicka vara den empatiska känns som en överanvänd kliché. Ender är 6 år i bokens början och redan på de första 30 sidorna dyker det upp meningar som ”Att gråta inför mamma och pappa och den här militären, det var skamligt.” (s.25).  Det känns så trist att värderingar som dessa finns i boken. Boken börjar kännas något daterad som science fiction då mycket av framtidstekniken som beskrivs har motsvarigheter i dagens samhälle, å andra sidan är vissa bitar av boken fortfarande spännande modernt. Det är bra driv i boken och det är ofta jag glömmer bort att Ender bara är ett barn för dialogen är väldigt vuxen. Enders spel är första delen i en serie men jag känner inget behov av att läsa de andra delarna för den här funkar lika bra som en solitär och boken slut känns oväntat men otillfredställande och väldigt amerikanskt.

Förlora för att vinna

Sophie är jordens utsända diplomat på den avlägsna planeten Vailao, i grunden är hon egentligen forskare och rollen som diplomat gör henne närmast rastlös. Tanken är att hon ska lära känna vailanerna samtidigt som de lär känna henne, men de gör få framsteg och Sophie känner att vailanen Raolal döljer något för henne. Aldrig kunde väl Sophie gissa att det Raolal försöker dölja är ett krig mellan två städer, där armén från Eco består av barn. Sophie blir intrasslad i kriget mellan Droll och Eco och hennes kunskaper om jordens uppfinningar blir hennes räddande ängel.

Vailanerna påminner mycket om människor, men den stora skillanden är att de genomgår annorlunda utvecklingsfaser, deras fysik är i mångt och mycket lika men de är något längre och mer färgglada. Förlora för att vinna är en science fiction historia med några delar fantasy. Bokens fokus ligger på relationerna mellan karaktärerna och den innehåller väldigt många karaktärer och det är ibland svårt att hålla isär namnen, som även förändras beroende på karaktärens utvecklingsfas. Jag tror att historien tjänat på att ha färre karaktärer för jag tappade bort mig både en och två gånger, speciellt i slutet när flera nya karaktärer presenterades.

Förlora för att vinna är en ungdomsroman men många snabba vändningar och oanade knorrar. Eva Holmquist vaggar in dig i tron att det är ett krig med en armé av barn som boken kretsar kring, men halvvägs igenom tar historien en annorlunda vändning och bjuder på långt mer än krig mellan två städer på en främmande planet.

Jag har tidigare läst novellen Flykten från paradiset som ingår i antologin Maskinblod.

Amatkas melankoli tränger in överallt

Amatka är ett melankoliskt och grått dystopiskt framtidssamhälle. Jag får intrycket av att det skulle kunna vara i Ryssland, kanske främst på grund av bokens omslag, men egentligen kvittar det vart vi är. Det är kallt, mörkt och framförallt melankoliskt. I Karin Tidbecks roman befinner vi oss i ett samhälle styrt av blanketter och rutiner. Allting måste märkas. Märker du inte upp att dina skor är skor, att din stol är en stol så förvandlas saken till en enda kladdig sörja. Brilas Vanja Essre Två, eller Vanja som hon kallas största delen av tiden skickas ut från företaget Hygienspecialisterna i Essre för att undersöka hygienvanornar i Amatka.  Men i Amatka möter hon Nina och Amatkas många obesvarade gåtor slukar henne. Vad hände egentligen i rekreationshallen och med Berols Anna? Vad ska styrelsen egentligen göra med allt finpapper?

Amatka presenteras som ett tankeexperiment, och det är den verkligen. Jag får inte riktigt kläm på slutet av boken, men egentligen kvittar det. Det melankoliska och grå suger in mig och det känns som jag befinner mig i Amatka, jag är en del av historien. Jag äter, dricker och andas svampen. Varför är en sked en sked och en penna en penna, därför att vi bestämt det, vad händer när vi glömmer den? Det är fint hur Tidbeck inte gör någon stor sak av Vanjas och Ninas relation, den är självklar. Jag ser fram emot att läsa mer av Tidbeck trots att hon lämnat mig med så många frågor när jag läst sista sidan i Amatka.

Amatka är den första boken jag drog ur min TBR-jar, näst på tur är Andrew Kaufmans Born Weird.

 

Vad gör oss till människor? Del 2

För att inlägget om Maskinblod inte skulle bli allt för långt är det uppdelat i två. Här hittar du del 1.

Flykten från paradiset
av Eva Holmquist
Mim i novellen förminskar sig själv för att leva upp till sin man och samhällets förväntningar på henne. När hon så möter Bris inser hon att hon inte behöver må så dåligt utan kan bryta sig ut, det är inte lätt gjort men om hon lyckas kan hon få vara sig själv igen. Kontentan är tydlig, man måste älska sig själv och inte stanna kvar i en ohälsosam relation.

Steve
av Lars Östling
Jag läste Vad ögat ser av Lars Östling för några veckor sedan och trodde först att jag skulle få läsa något som liknade den romanen. På ett sätt liknar dem varandra, de är fortfarande livsformer från olika planerat som möts men i novellen är spelplatsen jorden. Att våra liv skulle vara en enda stor TV-serie är en kul tanke och att världsomvälvande händelser skapats för att behålla tittar känns jättekonstigt samtidigt som det öppnar upp för intressanta funderingar och inte minst konspirationsteorier.

Rymden är rund
av Börje Crona
Det är uppenbart att novellen bygger på Jules Vernes klassiska Jorden runt på 80 dagar, Crona har skapat en skröna som heter duga. Först tycker jag att den känns lite tråkig, jag har ju läst Vernes klassiker, men Rymden är rund tar sig och slutet överraskar.  Vernes karaktärer är borta 80 dagar, Cronas karaktärer är borta 81 år,  att ingen kommer ihåg dem när de kommer tillbaka blir ett riktigt antiklimax.

Monstrets gud
av Saga Torstensson
Varelsen i Torstenssons pjäs söker efter Gud för att få veta varför hon skapades till ett missfoster. Hon möter själasörjaren som till att börja med inte alls ger henne de svar  hon vill ha.  Sökandet är väl kanske en av de saker vi människor ägnar oss mest åt, alltid är det något vi måste få svar på.

Sorgens flykt
av Helena Nyblom
Sorgens flykt är en av de äldre texterna som finns med i antologin, de är från 1896 och handlar om hur vi tar emot glädjen och sorgen i våra liv. Det här är inte en av mina favoriter, men språket är vackert och jag gillar temat.

Paulus
av Peter Öberg
Det här är den text jag förstår minst av, men jag tänker att den självklart har med livet och vår utveckling att göra. Man behöver ju faktiskt inte förstå allt för att gilla det.

Hemliga lådan
av Robin Karlsson
Ibland får man helt enkelt göra det bästa av situationen och ta konsekvenserna av sina handlingar. Berättelsen om den hemliga lådan överraskar mig, den innehåller inte alls vad jag tänkt mig utan är väldigt sorglig.

Änglarna av kvicksilver och kristall
av KG Johansson
Jag har tidigare läst novellen Innan himlen faller av Johansson som bygger på att vi människor måste komma ihåg för att inte försvinna. I Änglarna av kvicksilver och kristall kretsar berättelsen istället kring motivet att vi inte kan göra saker ogjorda hur mycket vi än vill. Vi måste gå framåt.

Maskinblod är för att sammanfatta en riktigt bra samling noveller som håller hög klass rakt igenom och som får mig att verkligen fundera, den väcker som sagt många tankar kring vad det innebär att vara människa. Jag ser fram emot att läsa mer av flera av författarna.

Tack till Affront som skickade recensions ex.

Vad gör oss till människor? Del 1

Maskinblod (jag älskar titeln!) är en antologi med 17 fantastik och science fiction noveller om betydelsen av att vara människa på ett eller annat sätt.  I och med att det är 17 riktigt bra noveller tänkte jag ge samtliga några rader var, för att inlägget inte ska bli alldeles för långt delar jag upp det. Här hittar du del 2.

Där staden dragit fram
av Oskar Källner
Jag har tidigare läst novellen Yi av Källner och den älskade jag verkligen. I Där staden dragit fram leverar Källner återigen en riktigt bra historia som verkligen får en att fundera. Under de första sidorna är jag osäker på om personen jag följer är en pojke eller en flicka och hur gammal är hen? Novellen handlar om att omskapa sig själv och om ett vi och dem samhälle. Antologin har fått sitt namn ifrån denna första novell, där frågan är vad gör oss till människor, människoblodet? Eller kan man vara människa och ha maskinblod?

Tåg
av Susanne Samuelsson
Jag upplever Tåg  som en annorlunda zombienovell. historien tar sin början på tåget och ger sedan en snabb tillbakablick för att berätta hur vi hamnar där. En smitta har spridit sig över Sverige, en del av Norrland har man lyckats rädda från smittan och några få utvalda transporteras dit för att räddas undan. Men vem bestämmer egentligen att du är värd att rädda när personen bredvid dig inte är det.  Det här är en av mina favoriter i antologin, kort och koncis men den väcker så många tankar kring den människosyn som finns, om värdet av ett liv.

Författardrömmar
av Patrik Centerwall
I ett samhälle där storebror övervakar allt är handskriven information ett farligt vapen. Istället för att vi kontrollerar datorerna så kontrollerar de oss, de äger oss. Centerwall har skrivit en riktigt bra novell, den sätter fingret på det som kan bli ett problem när tekniken blir ett censurerande monster istället för den informationsspridare den kan vara. En modernare version av George Orwells klassiska roman 1984.

Avagana
av A.R. Yngve
Avagana är den novell som fångar mig minst i samlingen, att kunskap är makt framgår tydligt men jag känner inte något intresse i historien. Ahmads utveckling genom ett datorspel fångar mig helt enkelt inte och jag tycker att novellen är lite för lång.

Där, fast ändå inte
av Love Kölle
Först när jag läst klart novellen tycker jag att det är synd att  typiska sagoväsen och myter måste ”förklaras” genom utomjordingar. Sen inser jag att det är en ganska intressant tanke. Det är bra att Kölle håller sin novell så kort och lämnar öppet för läsaren att fundera kring ”förklaringen” av våra föreställningar.

De tre männen från månen
av Julius Regis
Jag tycker inte texten är så jättespännande från början men den tar sig och slutet överraskar mig åt det positiva. Professorn som har tagit med sig månmännen i tron att jorden är en räddning och bättre planet får ett bryskt uppvaknande.

Sagan om humanoiderna
av Bill Persson
Något av en Romeo och Julia historia fast mellan människa och humanoid.  Återigen en text på temat ”vi och dem”. Vad gör någon/något mänskligt är den stora frågan som novellen kretsar kring och jag gillar knorren på slutet som man förvisso kan ana redan i början men som ändå blir en överraskning på slutet.

STIM i mitt blod – en vision
av Anna Blixt
Att vara ouppkopplad i Anna Blixt novell är ett fängelse. Att dela information som man inte har tillåtelse att dela är olagligt. Visst känns det igen. Blixt har tagit steget längre och kopplat upp hela människan inte bara en dator. Återigen är storebrorssamhället och kontrollen där, det gemensamma medvetna som borde vara fri kunskap blir inskränkt genom andras kontroll.

Vi har vissa problem med zombier…

Det har gått många år, kanske femton sedan de döda började resa sig som zombies, eller som Temple kallar dem köttsäckar och slempåsar.

”Gud är en skämtare. Det vet Temple. Det märks på alla superfina mirakel som fortfarande finns att se på vårt förstörda klot.” – s. 5 

Så inleds I dödsskuggans land. Boken kretsar kring just dessa ord och innebörden av dem. Temple reser runt i USA, hon vill inte ha sällskap för hon vill inte behöva se dem dö. Hon passar inte in i de små skyddade samhällena, det bevisar hon redan i början av boken när hon mördar en man. Resten av  boken blir hennes flykt från mannens bror Moses Todd, men det är också hennes resa för att hjälpa puckot Maury som inte pratar. Temple är en överlevare, hon klarar saker som ingen borde behöva klara.

Jag gillar I dödsskuggans land, den är ruskigt bra. Till en början vet jag inte riktigt var den är på väg, vad vill författaren berätta. Sen går det upp för mig, han vill bara berätta om Temple som försöker överleva ett dystopiskt helvete. Hon ger sig ut för att vara okänslig och stark, men egentligen bryr hon sig så mycket om människorna hon möter att hon inte vågar vara nära dem, stanna kvar, skapa sig ett liv bland andra.
Alden Bell (pseudonym för Joshua Gaylord) skapar olika samhällen i det karga döda landet, de som skapar ett liv tillsammans med många andra, de som precis som Temple reser landet runt, de som hägnar in sitt hus, de som tror att de är världens arvtagare och de som vill ta tillbaka världen. Boken är väldigt vackert skriven, poetisk, språket flyter fint och lätt. Jag måste absolut läsa Alden Bells andra bok, som handlar om Moses Todd och hans bror.

Än så länge är det här de bästa boken i tre på tre utmaningen, min sista bok är Neil Gaimans Amerikanska gudar.

Att kolonisera en planet

Vad ögat ser är en tankeväckande science fiction roman om Exodusexpeditionen som reser i 27 år för att komma fram till vad som verkar vara en paradisplanet. Men planeten visar sig redan vara upptagen. Ledningen för de 4000 människorna som ingår i expeditionen måste ta ett beslut, kolonisera eller resa vidare. Kaptenen för skeppet Leif Eriksson bestämmer sig för att det enda alternativet är att landa, även om det går emot vad de andra tre skeppen i flottan beslutat. Skeppets överläkare gör redan i det inledande stadiet en upptäckt av en mikrob som visar sig bli avgörande för människornas överlevnad.

Vad ögat ser berättas ur flera olika karaktärers synvinkel, några finns med genom hela historien andra finns med i början eller slutet. Det ger flera dimensioner till historien, alla karaktärer upplever inte samma händelse på samma sätt. Beslut som fattas är fullständigt förståliga för vissa av karaktärerna med andra undrar vad det är som händer med människorna.
Boken innehåller flera intressanta kvinnliga karaktärer som till det yttre visar upp en svaghet genom att framställa sig som naiva och obeslutsamma, men när det väl gäller är det de som är beslutsfattarna.

Bortsett från att boken innehåller flera slarviga stavfel är det en spännande historia som får mig att fundera över vad vi gör med jorden och hur vi lever.

Tack till förlaget En söt robot som skickat recensions ex.

The Infernal Devices håller inte hela vägen

(Spoilervarning! Har du inte läst The Infernal Devices så kanske du inte vill läsa den här texten då jag skriver en del om slutet)

Det är med ett visst vemod jag läser den sista meningen i Clockwork Princess, det är alltid lite trist att avsluta en serie, samtidigt känns det väldigt skönt. The Infernal Devices är en sådan serie där första boken är riktigt bra, andra är fortfarande spännande och den tredje delen inte håller hela vägen.

Clockwork Prince är andra delen i Cassandra Clares serie The Infernal Devices som är utspelar sig före hennes serie The Mortal Instruments. I andra boken växer Tessas känslor för Jem trots det fortsätter hon att tråna efter Will. Will tror att han har en förbannelse över sig och söker Magnus hjälp för att tillkalla demonen som lagt den. Jakten på The Magister fortsätter, och hans robotar blir allt fler och allt svårar att försvara sig mot.

Andra boken i serien har ett högt tempo och Tessa slits mellan Will och Jem. Den är långt ifrån lika bra som första boken, men karaktärerna fortsätter att utvecklas och nya hemligheter avslöjas. Boken tar en oväntad vändning när det visar sig att någon de litat på förråder dem.  Jag skulle gärna se att de The Infernal Devices bara var två böcker för det håller inte riktigt ända till slutet även om den är rakt igenom spännande.

I tredje delen Clockwork Princess har Tessa gjort sitt val, hon väljer Jem trots att de inte lyckats finna något botemedel mot giftet Yin fen som allt snabbare bryter ner hans kropp. Mortmain (The Magister) behöver bara Tessa för att genomföra sin ondskefulla plan att ge robotarna liv genom att stänga in demoner i deras metalkroppar.

Clockwork Princess är inte alls lika bra, Cassandra Clare vill för mycket med sin historia och den blir väldigt publikfriande. Att Tessa får chansen att tillbringa en livstid med både Will och Jem känns lite mesigt, jag tycker att hon borde göra ett val. Jems öde har en twist, men jag hänger inte riktigt med i hur han lyckas avsäga sig uppdraget som Silent Brother.  Jag skulle gärna se den här serien filmatiserad, för jag tycker än så länge att den är bättre än The Mortal Instrument som består av dubbelt så många böcker.  En av anledningarna till att jag gillar serien är referenserna som görs till samtida litteratur.

Tillskott i bokhyllan

Förra veckan beställde jag en bok och nu äntligen är den här! Jag lyckades hålla mig tillräckligt länge för ta ett foto innan jag slet upp paketet.

Du som läst de senaste inläggen vet vad det är jag väntat på. Jag skrev om första delen för några dagar sedan och jag vill bara kasta mig över den andra boken i serien.  Det är såklart The Eternity Cure jag pratar om! Nu ska jag äntligen få vet hur det går för Allie,

Förbjuden kärlek och vampyrer i The Immortal Rules

Engelskspråkiga författare gillar att tacka, de skriver ofta i sina Acknowledgments om hur tacksamma de är för sina föräldrar, husdjur, vänner, redaktörer med mera. Jag brukar faktiskt läsa allt tackande för ibland kan det dyka upp något intressant, som i Julie Kagawas Acknowledgments i The Immortal Rules.  Hon skriver där att hon i början på sin författarkarriär aldrig tänkte skriva en bok om vampyrer, det var redan gjort av andra och hon trodde sig inte ha något att tillföra. Men när hon då skriver sitt tacktal så är hon glad att hon kom på andra tankar, och det kan även jag säga att jag är.

The Immortal Rules är den första boken jag läser av Kagawa men jag har sett att hon hyllats av bokbloggar för sin Ironfey-serie så det är inte det sista jag läser av henne. Kagawa är ingen stor författare som kommer att belönas med priser, men hon vet hur man skriver en bladvändare, hon vet precis som Stephenie Meyer, Suzanne Collins med flera hur man skriver en spännanden historia, hon skapar karaktärer som ibland är lite klichéartade men som man trots allt ändå hittar beröringspunkter med.

Så vad handlar boken om? Vampyrer såklart, i en framtidsdystopi, vad annars? Man måste ju hoppa på tåget när det går så att säga. Allison Sekemoto bor i New Covington en stad som delats in i olika sektioner, en för människor och en för vampyrer och deras ”husdjur”. Som människa kan du vara registrerade eller oregistrerad. Som registrerad lämnar du blod till vampyrerna och i gengäld får du matkuponger för att överleva och som oregistrerad finns du helt enkelt inte, du är lagligt byte för alla.  Allie som hon föredras att kallas lever som oregistrerad, tillsammans med sitt gäng kämpar hon för att överleva dagen. Utanför New Covingtons murar finns ”rabids” som enklast beskrivs som en blandning mellan zombie och vampyr. När Allie söker efter mat utanför muren attackeras hon av monstren, hon ligger för döden när en vampyrer dyker upp och erbjuder henne två alternativ, att dö en slutgiltig död eller att fortsätta leva som vampyr.

Det där är bara de inledande händelserna, det händer långt mycket mer efter det och Allie har aldrig en lugn stund. Det är spännande, en bladvändare, jag måste hela tiden få veta hur det går för henne. Som sagt det är ingen framtid nobelpristagare vi har att göra med, men det är lättläst och framförallt är det en sån där bok som skapar läslust, en bok som man inte vill lägga ifrån sig. Självklart har jag beställt hem den andra delen i serien The Eternity Cure , jag kan knappt vänta tills jag får veta hur det går för Allie och Zeke.