Demoner, vampyrer, häxor, tidsresor och en del verklighet

Deborah Harkness skriver riktiga tegelstenar och hon gillar att blanda upp fiktionen med fakta. Jag läste den första boken A Discovery of Witches förra året på min semester. När jag sedan köpte Shadow of Night så var även den given semesterläsning, för man behöver ge den lite tid, både för att komma in i historien, lära känna karaktärerna och för att det är så många sidor!

I första boken A Discovery of Witches lär vi känna Matthew och Diana. Vi följer deras jakt på boken Ashmole 782 som är nyckeln till kunskapen om demoner, vampyrer och häxors ursprung. Samtidigt utvecklas känslorna mellan Matthew och Diana, deras relation ses inte på med blida ögon av de andra övernaturliga. I Shadow of Night lämnar Matthew och Diana vår tid och reser tillbaka till slutet av 1500-talet. Där påbörjar de ett sökande för att få veta mer om Dianas krafter och de fortsätter leta efter Ashmole 782. I 1500-talets England möter de bland annat William Shakespear, Christopher Marlowe och drottning Elizabeth I som visar sig vara viktiga byggstenas i deras historia.

Deborah Harkness bygger upp en trovärdig historia när hon blandar verkliga historiska händelser med fiktionen. Hon målar upp en värld som är smutsig och temperamentsfylld – människorna gör vad de kan för att överleva dagen och klassamhället är ständigt närvarande. Karaktärerna befinner sig i en gråzon, de är varken goda eller onda utan snarast mänskliga.
Kanske att boken är lite för lång, jag tror absolut att Harkness skulle kunna korta ner den och ändå få precis allting sagt som hon vill, för en del partier är onödigt långa. Å andra sidan är jag väldigt förtjust i författare som tillåter sin historia att flyta ut men samtidigt lyckas behålla kvaliteten på historien. Det är inte alla som bemästrar det.

Jag väntar med spänning på den tredje boken i serien som jag gissar är minst lika tjock som de två föregående. Kanske blir det nästa års semesterläsning?

Sommarens måsteläsning

Om exakt en vecka går jag på semester, förvisso bara en vecka så jättemycket kommer jag inte att hinna läsa. Just nu försöker jag klura ut vad jag ska ta med mig, några av de potentiella reskamraterna är de två tegelstenarna Shadow of Night av Deborah Harkness och Flickan från ingenstans av Justin Cronin. Jag tänker att tar jag med mig någon av dem så har jag läsning för en hel vecka.

Å andra sidan är jag sugen på att läsa City of Bones och Clockwork Angel som stått i hyllan ett halvår nu och Stephen Kings Carrie. Jag har inte läst något av Stephen King vilket känns som att man borde göra, det räknas väl nästa till allmänbildningen!

Sen har jag såklart den här månadens bokcirkelbok En storm kom från paradiset som jag ska cirkla om innan midsommar och inte ens har fått tag i ännu.

Mitt andra möte med zombies

”Jag har alltid undrat om det fanns folk därinne.”

De vassa tändernas skog omringar byn och Marys liv, det är Systerskapet som tar alla viktiga beslut och ser till att väktarna håller stängslet helt så att De oheliga inte kan ta sig in. När boken börjar får vi veta att Marys pappa försvunnit utanför stängslet, han har antagligen blivit en ohelig, men hennes mamma fortsätter att hoppas att han är vid liv och hon spanar efter honom. En dag i sitt sökande kommer hon för nära stängslet och blir biten av en ohelig, Marys måste ta beslutet om hennes mamma ska avrättas eller bli en ohelig. Mary tar det svåra beslutet.

Byn innanför stängslet är en strikt plats, där livet handlar om att överleva och att reproducera. Blir du som flicka inte vald av någon pojke tillfaller du Systerskapet och får tjäna samhället och Gud istället. Jag gillar egentligen inte Mary, hon är lite för gnällig och genom boken ältar hon sin kärlek till Travis. Men det är inte konstigt att boken är upplagd på det sättet eftersom samhället boken utspelar sig i handlar om reproduktion snarare än kärlek och Travis valde ju Cass.

Carrie Ryan berättar historien om Mary och De vassa tändernas skog med ett ganska dåligt driv, det är mycket ältande av känslor istället för att fokusera på att ta historien framåt så står den och stampar flera sidor. Grundtanken är bra, en by omringade av ett stängsel med människoätande zombies utanför, men den genomförs på ett ganska tråkigt sätt. Trots detta är det en intressant historia om ett framtidssamhälle som blivit avskilt. Frågorna är många: finns det andra samhällen? Styrs de på samma sätt? Vad återstår av den värld jag som läser är van vid?

De vassa tändernas skog är den andra boken om zombier jag läser, den första var Varma kroppar.  Zombier framställs i grunden på samma sätt i båda böckerna, som känslolösa människoätare. Varma kroppar tar sen en helt annan riktning mot ett lyckligare slut, medan första boken i Carrie Ryans De oheliga-serie inte alls har ett botemedel i sikte. Jag planerar att fortsätta läsa De oheliga-serien för jag vill verkligen veta vad som händer, så här långt vet jag att andra boken (De dödas strand) handlar om Marys dotter och att tredje (Den mörka staden) inte alls har riktigt samma karaktärer i huvudrollerna, det tror jag är positivt för min läsning eftersom att jag inte alls blev förtjust i Mary.

Om jag ska säga något om bokens omslag så är det att de är riktigt snygga, Styxx förlag har verkligen lyckats göra hela serien i en riktigt snygg design med svarta kanter på sidorna.

En liten ”läs-klart-serier-utmaning”

Just nu har jag inte så  jättemånga påbörjade serier, men jag tänkte ändå försöka avsluta eller läsa vidare i de jag har påbörjat så jag kan påbörja några nya.  En liten utmaning är alltså på sin plats. Den gäller från idag till årets slut.

De serier jag ska avsluta/ läsa vidare i är:
Engelsforstrilogin: Har bara läst Cirkeln, men har Eld stående i hyllan.
Åttio dagar: Läste Eighty days yellow i somras och har både blå och röd hemma nu.
Beautiful Creatures: Har de sista tre delarna hemma och Beautiful Darkness är första boken i min utmaning.
Sookie Stackhouse: Har bara Dead Ever After och A Touch of Dead kvar att läsa. Hoppas att sista boken i serien ska komma i rätt format och omslag under året.
His Dark Materials: Har bara sista boken kvar, The Amber Spyglass.
Hexhall: Har andra boken hemma.
De oheliga: Läste klart första delen förra veckan och har både del 2 och 3 hemma.
A Discovery of Witches: Har andra boken hemma.

Nyårslöfte påbörjat – so far so good

Jag tänkte starta med mitt nyårslöfte direkt, mer kvalitet. Jag har därför påbörjat läsningen av Anna Karenina av Lev Tolstoj. Jag läser nyöversättningen som Ulla Roseen gjort. Som ni ser på bilden har jag inte kommit så långt ännu (drygt 50 sidor) – boken är satt med ett ganska litet typsnitt så det tar sin tid att läsa en sida. Boken är uppdelad i åtta delar och innehåller även en mindre personförteckning (den har redan kommit väl till pass) då många av karaktärerna kallas vid flera namn. Majgull Axelsson har skrivit förordet till boken som jag tyckte var mycket läsvärt.

Jag tänkte att jag även skulle passa på att lyssna på den bokcirkel som gick i P1, i den medverkade Elsie Johansson, Jonas Hassen Khemiri och Aase Berg och såklart programledaren Marie Lundström.

Här finns varje bokcirkelträff samt lässchema.

 

Har ni kommit igång med era nyårslöften ännu?

Läsutmaning halvårsrapport

Wow, ett halvår har gått fort och snart är det jul igen. I början på året utmanade jag mig själv i att läsa några hyllvärmare och alla de böcker jag fick i julklapp. Bland hyllvärmarna har jag en bok kvar den här omgången.  Patti Smiths Just kids började jag småläsa i för ett tag sen, men det kändes inte rätt så jag la ifrån mig den, men är fortfarande sugen på att läsa den. Rätt tillfälle måste bara infinna sig.
Djurfarmen av George Orwell (4/4-12)
En vampyrs bekännelser av Anne Rice (22/4-12)
Just kids av Patti Smith
Presidentens hustru av Curtis Sittenfeld (15/4-12)
Norweigan wood av Haruki Murakami (3/6-12)

Julklappsböckerna har jag knappt ens tittat på, är klar med Deboarh Harkness bok A discovery of witches, men ska sätta igång ordentligt med att läsa dem böckerna nu, för det är flera bra som jag är riktigt sugen på!
Freedom av Jonathan Franzen
What’s new, pussycat? av Alexandra Potter
A discovery of witches av Deborah Harkness
Grand final i skojarbranschen av Kerstin Ekman
Staden utan kvinnor av Madeleine Hessérus
Döden på en blek häst av Amanda Hellberg
Himlen i bay city av Catherine Mavrikakis
Mysteriet på Père-Lachaise av Claude Izner
Nattvandraren av Andrew Taylor
Låt de gamla drömmarna dö av John Ajvide Lindqvist

Norwegian wood

Nu har jag läst klart Norwegian wood av Haruki Murakami vilket innebär att jag bara har en hyllvärmare kvar. Jag måste säga att jag uppskattade Norwegian wood mer än Fågeln som vrider upp världen som jag läste samtidigt om Kulturradions bokcirkel i P1. Kanske beror det på att den boken jag läst nu är en mindre dos Murkami än Fågeln som vrider upp världen, kanske beror det också på att jag blivit bekant med stilen, allt behöver inte hänga ihop, lite magisk realism går bra.

Norwegian wood handlar om Toru Watanabe  som förälskare sig i sin avlidne väns flickvän när de av en slump möts. De delar en intensiv och öm kärlek för varandra, men kärleken är också omöjlig. Naokos psyke är bräckligt och hon reser till ett vårdhem, Toru bestämmer sig för att vänta och skriver under tiden brev till henne. Samtidigt känner han ett starkt intresse för sin studiekamrat Midori som tydligt visar sitt intresse för honom. Boken utspelar sig i förvirringen mellan dessa båda kvinnor, men också mellan tonår och vuxenheten.

Inget är enkelt med Murakami, när man tror att man fått fatt i historien vänder den lika fort igen. Den sticker iväg åt flera olika håll, men knyts ändå samman till en fantastisk liten berättelse. Precis som i Fågeln som vrider upp världen spelar mat och alkohol en stor roll. Karaktärerna är rättframma och döljer förvånansvärt lite, jag uppskattar verkligen Murkamis karaktärer de känns inte helt och hållet verkliga men de är komplexa och har flera dimensioner. Samtidigt som Norwegian wood och Fåglen som vrider upp världen påminner om varandra är de ändå olika och jag gillar dem båda trots att jag känner att det finns mycket kvar att förstå. Murakami gör flera populärkulturella och litterära referenser i sin text, jag gillar det, det ger boken en viss verklighetsförankring.  Jag är dock besviken på slutet, det lämnas allt för öppet, samtidigt känns det som att historien är klar, det finns inget mer att säga om Toru Watanabe eller de andra egensinniga karaktärerna, de har berättat sin historia, men jag vill ändå ha mer. Kanske får jag se till att läsa något mer av Murakami snart.

Norwegian wood  är en Beatles låt,  en årlig festival och självklart en film efter Murakamis bok.

 

Klassikersommar – the challenge!

Jag har velat ett tag, inte kunnat bestämma mig. Hänga med i klassikersommaren eller inte. Tillslut bestämde jag mig. Jag hänger på! Jag rivstartar med att läsa De tre musketörerna av Alexandre Dumas som jag ändå hade inplanerat att läsa nu.  Vi verkar vara många som tycker att sommaren är en bra tid att läsa klassiker på så det ska bli kul att se vad alla väljer att läsa.  Jag planerar inget mer än musketörerna just nu.. men mer kommer det bli. Jag har en hel hög att välja på.  Det blir ju som att slå två flugor i en smäll. Let’s reclaim the bokhylla  kommer ju må bra av det också eftersom jag har så många klassiker som värmer hyllan just nu.

I min brevlåda (4)

Det här med att försöka ta tillbaka bokhyllan, att få kontroll över det oläst. Går ju käpprätt åt ….
Var på trevligt excess-mingel i torsdags och fick med mig Knausgårds Min kamp 3 och Rebecca Skloots Den odödliga Henrietta Lacks i excess hem. Jag hade sedan tidigare Min kamp 2 i excess. Igår fick jag vänta på en vän och passade därför på att ta en lov på pocket  shop, vad hittade jag då inte där om Du sköna nya värld i en snygg utgåva från Lind & co. Självklart fick den följa med hem, Lingolitt har talat sig varm om den här boken många gånger så nu kändes det som att det var dags, det fanns ju bara ett ex av den hyllan. Nu väntar jag otåligt på Min kamp 1 i excess så jagkan börja läsa Kanusgårds mastodont roman nån gång.

Ja, det här med att försöka ”Reclaima” bokhyllan lär ju ta sin tid. Det känns som ett livsprojekt, men det är bara på’t igen!

Ondskan är en attityd

Jag gillar vampyrer. Jag gillar inte En vampyrs bekännelse.

Filmen en vampyrs bekännelse funkar bättre som film än som bok. Boken är ett riktigt sömnpiller och Louis är troligtvis den tråkigaste vampyren som fått en hel bok skriven om sig.  Jag gillar egentligen inte någon av karaktärerna, de är alla odrägliga på sitt sätt.  De första 150 sidorna av boken handlar om Louis gnällande och första delen. Den berättar långsamt om hur Louis blev vampyr och hur hans liv fungerade i New Orleans då. Den andra delen som i jämförelse med den första är betydligt kortare är mer fartfylld och där någonstans trodde jag fortfarande att det kunde bli bra till slut. Sen kom tredje delen ytterligare ett riktigt sömnpiller för att Louis tillåts gnälla och älta allt till förbannelse. Den fjärde och avslutande delen lyfter boken igen, men den avslutas på ett tråkigt sätt vilket är synd.  Jag är inte helt och hållet förtjust i intervjuformen heller, där Louis hela tiden återberättar historien och precis när det börjar bli spännande återkommer till nutiden och måste diskutera med pojken som intervjuar honom. Man känner aldrig riktigt att man är i historien, den slukar mig aldrig. Man är hela tiden en åskådare som bara tillåts historien om hur synd det är om Louis.  Jag gillar inte heller språket, det är alldeles för långa och krångliga meningar, och jag kom ofta på mig själv under läsningen att jag inte kunde minnas vad jag precis läst. I vanliga fall när det händer brukar jag läsa om sidan, men i det här fallet valde jag att bara fortsätta..

Stephenie Meyers, Richelle Meads och Charlaine Harris vampyrer tilltalar mig mycket mer. Detta till trots har Anne Rice vampyrer gjort något för genren och jag tror inte att mina favoritvampyrer skulle varit något utan henne, Louis är trots allt grunden till de mer humana vampyrerna. Men jag vill inte har mer av Louis, han bekänner alldeles för mycket. Jag önskade att boken var mer som citat på sida 84.  Louis borde vara mindre mänsklig för hans ångest tar verkligen över.

‘Ondskan är en attityd.’ viskade han nu.’Vi är odödliga! Och det som väntar oss är den djupa fröjd som samvetet inte kan uppskatta och som dödliga inte kan njuta utan ångest och samvetskval. Gud dödar och det skall vi också, utan urskillning.’