Finns paradiset på en ö i söderhavet?

Igår träffade jag min bokcirkel, till den här gången skulle vi läsa Lotta Lundbergs Ön, tidigare i år nominerades boken till SRs romanpris.
När vi valde boken sist vi sågs var det bara jag som hört talas om den och den hade stått i min bokhylla några månader utan att bli läst. Jag kände mig väldigt nyfiken på boken men trodde att den kanske skulle vara lite tung att ta sig igenom. Tji fick jag för den var väldigt lättläst och tänkvärd.

Boken utspelar sig på en polynesisk ö som tillhör Storbritannien, den brittiska regeringen har inte brytt sig om ön på flera år och kryssningsfartyg med turister besöker ön sporadiskt. Plötsligt rapporteras ett våldtäktsfall på en  flicka som besökt ön och britterna bestämmer sig för att skicka ditt tre socialarbetare för att undersöka hur det egentligen står till med öns invånare. Bokens protagonist är den svenska läkaren Olivia som bott på ön länge och som har ett förhållande med öns självutnämnde ledare Taip.

Jag gillade boken fram till slutet som gjorde mig besviken, jag upplever boken som en kritik mot  hur västvärlden alltid anser sig ha den rätta åsikten och sättet att leva på. Vi försöker pådyvla en fungerande kultur vår egen kultur i ett vi och dem förhållande. Bokens slut gjorde mig besviken då västvärlden och den vite mannen fick sin vilja igenom.

Jag gillar Lotta Lundbergs sätt att skriva på, hon använder varken talstreck eller citattecken i boken för att markera när någon säger något, men avsaknaden av dessa gör inget eftersom varje karaktär har ett tydligt sätt att vara och tala på.

Till nästa gång ska vi läsa Johannes Anyurus bok En storm kom från paradiset

Brutalt och blodigt i Gaomi nordöstra soken

Jag träffade min bokcirkel för första gången i lördags. Till träffen hade vi valt att läsa Nobelpristagaren Mo Yan, boken vi läste var Det röda fältet. Jag har läst några Nobelpristagare förut, ca nio stycken (jag kan långt ifrån skryta med samma belästhet som Nobelprisprojektet!). Mo Yan var jag inte speciellt sugen på att läsa men jag tänkte att det kan ju bli trevligt med en kinesisk författare, de är inte precis överrepresenterade i min läsning.

Bara några kapitel in i boken kommer de brutala,blodiga och alldeles för överdetaljerade beskrivningarna av männsikor och djur som dödas. Det blir som en Tarantinofilm fast i text, bortsett från att Tarantino lyckas bättre. Jag vet att boken finns som film och jag känner inte alls för att se den. Jag tycker att bokens historia går förlorad i alla blodiga beskrivningar och hade faktiskt hoppats på mer från en Nobelpristagare. Bokens berättarteknik påminner om den muntliga och historien sticker ofta iväg åt olika håll och tidsperioder, det gör att det är svårt att hänga med när författaren även väljer att främst kalla karaktärerna för far och farfar. Jag kommer aldrig riktigt in i historien och bokens fokus på hämnd och tillhörighet gör mig inte intresserad att läsa några längre perioder åt gången. Jag tog mig trots allt igenom boken och slutet lyfter bokens helhet något. Trots att de sista 50 sidorna innehåller en del stavfel och korrekturmissar. Jag var nog den av oss i bokcirkeln som var mest positivt inställd, flera hade inte lyckats läsa klart boken.

Jag har inga planer på att läsa något mer av Mo Yan. Till nästa bokcirkelträff ska vi läsa Lotta Lundbergs bok Ön, den ser jag mycket fram emot, den är ju faktiskt nominerad till Sveriges Radios romanpris 2013.