The Infernal Devices håller inte hela vägen

(Spoilervarning! Har du inte läst The Infernal Devices så kanske du inte vill läsa den här texten då jag skriver en del om slutet)

Det är med ett visst vemod jag läser den sista meningen i Clockwork Princess, det är alltid lite trist att avsluta en serie, samtidigt känns det väldigt skönt. The Infernal Devices är en sådan serie där första boken är riktigt bra, andra är fortfarande spännande och den tredje delen inte håller hela vägen.

Clockwork Prince är andra delen i Cassandra Clares serie The Infernal Devices som är utspelar sig före hennes serie The Mortal Instruments. I andra boken växer Tessas känslor för Jem trots det fortsätter hon att tråna efter Will. Will tror att han har en förbannelse över sig och söker Magnus hjälp för att tillkalla demonen som lagt den. Jakten på The Magister fortsätter, och hans robotar blir allt fler och allt svårar att försvara sig mot.

Andra boken i serien har ett högt tempo och Tessa slits mellan Will och Jem. Den är långt ifrån lika bra som första boken, men karaktärerna fortsätter att utvecklas och nya hemligheter avslöjas. Boken tar en oväntad vändning när det visar sig att någon de litat på förråder dem.  Jag skulle gärna se att de The Infernal Devices bara var två böcker för det håller inte riktigt ända till slutet även om den är rakt igenom spännande.

I tredje delen Clockwork Princess har Tessa gjort sitt val, hon väljer Jem trots att de inte lyckats finna något botemedel mot giftet Yin fen som allt snabbare bryter ner hans kropp. Mortmain (The Magister) behöver bara Tessa för att genomföra sin ondskefulla plan att ge robotarna liv genom att stänga in demoner i deras metalkroppar.

Clockwork Princess är inte alls lika bra, Cassandra Clare vill för mycket med sin historia och den blir väldigt publikfriande. Att Tessa får chansen att tillbringa en livstid med både Will och Jem känns lite mesigt, jag tycker att hon borde göra ett val. Jems öde har en twist, men jag hänger inte riktigt med i hur han lyckas avsäga sig uppdraget som Silent Brother.  Jag skulle gärna se den här serien filmatiserad, för jag tycker än så länge att den är bättre än The Mortal Instrument som består av dubbelt så många böcker.  En av anledningarna till att jag gillar serien är referenserna som görs till samtida litteratur.

2 x Cassandra Clare

Nu har jag läst de båda första böckerna i Cassandra Clares serie The Mortal Instrument (City of Bones / Stad av skuggor)  och The Infernal Devices (Clockwork Angel). Båda serierna handlar om Skuggjägare (Shadowhunters) och det är flera av karaktärerna förekommer i båda serierna. The Infernal Devices utspelar sig i London på 1800-talet och The Mortal Instruments utspelar sig i New York i nutid.  Jag läste Stad av skuggor före Clockwork Angel men inser i efterhand att jag nog borde börjat med Clockwork Angel.

Clockwork Angel

Tessa Gray anländer till England i maj 1878, hon ska äntligen få träffa sin bror Nate igen. Men när hon kommer i land är det inte hennes bror som möter hennes utan The Dark sisters, det har ett brev från Nate så Tessa litar på dem. Systrarna håller Tessa fången. Samtidigt utreder skuggjägarna Will och Jem ett brott som knyts till systrarna och när de slår till hittar de Tessa.

Clockwork Angel har ett konstant högt tempo och innehåller många oväntade händelser – en riktiga bladvändare som jag har haft svårt att lägga ifrån mig. Jag har redan börjat läsa andra delen i serien, Clockwork Prince, och är glad att jag även har tredje boken hemma för jag måste verkligen veta vad som händer. Jag gillar karaktärerna, Will är med sin mörka humor konstant rolig och Tessa får mig ofta att le när hon snäser åt Will. Jem är den karaktär som är mest sympatisk, men självklart har han sina egna demoner. Triangeldramat mellan Jem, Will och Tessa gissar jag kommer att fortsätta i de andra böckerna, även om jag tror att jag vet hur det kommer att sluta så gissar jag att Clare kommer att överraska mig på vägen. Flera av karaktärerna som Magnus Bane och Church möter vi även i City of Bones.

City of Bones / Stad av skuggor

Clary har fått mig sig sin bäste vän Simon till  klubben Pandemonium. Kvällen tar en oanad vändning när Clary ser hur tre ungdomar dödar en kille inne på klubben, när hon försöker ingripa inser hon att ingen annan kan se mördarna. Clary försöker skaka av sig händelsen men dagen efter möter hon en av mördarna på ett café. Samma kväll försvinner Clarys mamma från deras lägenhet.

Cassandra Clare lyckas i City of Bones inte ge mig samma känsla och intresse för karaktärerna som hon gör i sin serie The Infernal Devices.  Men hon lyckas bygga upp en intressant historia som griper tag och tar oanade vändningar precis när man tror att man fått klart för sig hur allt ligger till.  I båda böckerna kretsar historien kring flickor som anser sig harmlösa och ganska vardagliga och som utvecklas och tuffar till sig och pojkar som är hårda krigare till ytan och som försöker dölja sina känslor innanför det hårda skalet. Jag kommer definitivt fortsätta läsa båda serierna för jag vill verkligen veta vad författaren har för planer för sin historia men boken är långt ifrån samma bladvändare som Clockwork Angel.

 

Tack till Bonnier Carlsen som skickade läsex på Stad av skuggor.

Sommarens måsteläsning

Om exakt en vecka går jag på semester, förvisso bara en vecka så jättemycket kommer jag inte att hinna läsa. Just nu försöker jag klura ut vad jag ska ta med mig, några av de potentiella reskamraterna är de två tegelstenarna Shadow of Night av Deborah Harkness och Flickan från ingenstans av Justin Cronin. Jag tänker att tar jag med mig någon av dem så har jag läsning för en hel vecka.

Å andra sidan är jag sugen på att läsa City of Bones och Clockwork Angel som stått i hyllan ett halvår nu och Stephen Kings Carrie. Jag har inte läst något av Stephen King vilket känns som att man borde göra, det räknas väl nästa till allmänbildningen!

Sen har jag såklart den här månadens bokcirkelbok En storm kom från paradiset som jag ska cirkla om innan midsommar och inte ens har fått tag i ännu.

Gigantiska lösmustascher och kopiösa mängder te

Kopiösa mängder te, snofsiga vampyrer, fåniga hattar, lynniga varulvar och en kvinnlig uppfinnare med en gigantisk mustasch är bara några av ingredienserna i Gail Carrigers tredje bok om Alexia Tarabotti. I Hemlös söker Alexia efter svaren på hur hon kunnat bli gravid när hon för det första har en varulv till man, och för det andra är själlös, vilket innebär att hon inte kan befinna sig på samma ställe som en annan själlös. Alexias tillstånd är säsongens samtalsämne inom societeten, det och att Lord Akeldama försvinner spårlöst gör att hon beger sig till Italien.

Lord Akeldama är en av mina favoritkaraktärer och det är synd att han inte får vara med så mycket i den här boken. Å andra sidan fyller madame Lefoux ut handligen med samma sorts kvick- och underfundigheter. Madame Lefoux sticker ut från den viktorianska stereotypen, men i Alexias värld är hon som handen i handsken. Alla karaktärer är väldigt speciella och har sina små egenheter.  Alexia utvecklas väldigt lite som person genom boken, istället är det hennes egenskaper som själlös som man får veta mer om, hennes relation till Lord Maccon är ifrågasatt i och med att han slängt ut henne, men som läsare förstår man redan från början att historien kommer få ett lyckligt slut.

För första gången lämnar Alexia Storbritannien och hon reser genom Frankrike till Italien. Stereotypa drag för länderna förstärks och man vet tydligt vilket land man befinner sig i. Boken utspelar sig under den viktorianska eran men blandar och ger en hel del med politik och kultur, vilket är helt i sin ordning när man befinner sig i Parasollprotektoratets värld!  Språket är enkelt och underhållande med många kvickheter, ibland kan det bli lite för mycket – men Gail Carriger har en tydlig stil som hon använder från första till sista sidan i  alla tre böcker.

Steampunkinslagen är många och madame Lefoux och hennes vänner står för de flesta uppfinningarna i boken, vilket är roligt. Det känns inte så vanligt med en kvinna i rollen som uppfinnare.

Jag gillar Gail Carrigers böcker, det är lättsmält och roligt. Ibland behöver man inte så många fler ingredienser än så. Självklart längtar jag redan efter nästa del i serien som jag hoppas kommer på svenska till hösten. Förresten, stämmer det att Gail Carrigers riktiga namn är Tofa Borregaard, det känns ju mycket mer som en pseudonym än just Gail Carriger.

 

Både Själlös och Chanslös

Själlös och Chanslös är mitt första möte med steampunken, och jag gillar blandningen mellan roliga ”moderna” uppfinningar och 1800-talets konventioner.  Gail Carriger har skapat en stark kvinnlig karaktär som i de flesta fall inte alls passar in i 1800-talets England.  Historien är underhållande, men jag tror att jag haft mer behållning av böckerna om jag läst dem på engelska, jag tror att jag går miste om en del av humorn i översättningen och att språket kanske blir lite väl platt. Korrekturläsningen av den andra boken känns något slarvigare gjord än den första.

Det är inte jättemycket tempo i böckerna och ibland så står historien och stampar alldeles för länge kring en händelse. Men båda böckerna tar fart de sista 60 sidorna, jag upplever det som att författaren börjat inse att hon måste knyta ihop säcken och att gåtan måste lösas.  Båda böckerna lämnar mig dock väntandes på mer med sina cliffhangers och jag ser framemot att läsa nästa del i serien.

Jag köpte boken för omslagets skull

Tidigare i år läste jag The golden compass och blev fast. Jag köpte den boken i pocket någon gång när jag var på myrorna eller stadsmissionen. Riktigt fult omslag var det, så nu gick jag förbi stadsmissionen igen och stod då inte del två i His dark materials serien där, The subtle knife. Samma förlag och ytterligare ett riktigt fult omslag! Helt fantastiskt. Inte fantastiskt för att jag gillar fula omslag men för att det är samma förlag som givit ut även den här. Självklart köpte jag den. Nu måste jag bara försöka hitta den tredje delen från samma förlag. Självklart hoppas jag på ytterligare ett fult omslag!