Jag har läst årets viktigaste bok!

”Står vi på vågen står vi inte på barrikaderna.”

Jag skriver ju om böcker i allmänhet och i synnerhet om fantasy, sci-fi och skräck. Det händer att jag avviker från min genreinriktning och skriver om något annat, men då ska det vara viktigt. Det här är ett sådant viktigt inlägg.

Jag har nämligen läst vad jag tror är årets viktigaste bok, åtminstone kommer den att vara det för mig. Jag gissar att jag kommer behöva läsa om den igen, snart.  Årets viktigaste bok för mig är Kroppspanik: fett, lögner och sjukt onödig ångest av Julia Skott. Det är inte någon självhjälpsbok, men den kommer med största säkerhet att få läsaren att känna. Främst känner jag ilska, samtidigt mår jag så mycket bättre. Ilskan jag känner är riktad mot mig själv och mot samhället.

Kroppspanik är en bok om skeva kroppsideal, hälsomyter och BMI-lögner. Allt presenterat i en underhållande Caitlin Moran-anda. Det är personligt och roligt, men framförallt är det engagerande och viktigt. Varför tycker vi inte om oss själva?

Det är här min dubbelmoral börjar, jag gissar att jag är långt ifrån ensam om det. Jag inser hur skeva kroppsidealen är, trots detta bryr jag mig väldigt mycket om dem, och försöker passa in i en mall som så uppenbart inte passar någon egentligen. Jag är långt ifrån nöjd med min kropp, å andra sidan är den fullt funktionsduglig och har rätt uppsättning fingrar och tårar, men det finns alltid något jag kan förbättra. Efter min läsning av boken vill jag fortfarande bli av med några extra kilon och rumpan kunde vara lite mindre å allt det där, men det känns som en bisak för egentligen är jag ganska nöjd. Varför kan jag inte ha den känslan jämt? Varför jämför jag mig med människor i min omgivning som uppenbarligen har helt andra förutsättningar och varför försöker jag rymmas i en form som är skev på alla möjliga ställen. Varför gör vi så?

Kroppspanik får mig att må bättre för att jag inser att jag inte är ensam i mina motstridiga känslor. I boken nämns Julias numera nedlagda projekt Kroppsbilder som visade upp vanliga kroppar, kroppar som inte försökte sälja något. Hur olika vi kan se ut trots att vi kanske väger precis lika mycket och är lika långa. Jag mår bättre av att se bilderna och läsa texterna, även fast många av bildtexterna är utläggningar om hur magen kunde vara plattare och låren lite mindre så inser jag att det är kroppar som ser ut på olika sätt men som alla är unika. Jag försöker att se på min kropp och andras på ett annorlunda sätt nu.

Julia skriver något fint som jag måste citera, något som jag tar till mig och som jag hädanefter tänker försöka leva efter.
”Det är tryggare att stanna hemma där ingen kan tycka att jag är ful, och säga nej. Men jag tvingar mig att göra saker som gör mig lite nervös, och saker som jag vill göra mer än jag orkar bry mig om vad folk egentligen tycker. Så jag badar på somrarna, ibland till och med i bikini, jag har åtsmittande klänningar, dansar på klubbar och försöker att inte förutsätta att alla jag möter genast fokuserar på min vikt. Jag ger dem chansen att ogilla mig för min gräsliga personlighet istället. ” – s.169 i Kroppspanik: fett, lögner och sjukt onödig ångest (2013)

Jag skulle kunna fortsätta hylla den här boken i all evighet, och jag överväger i skrivande stund att köpa en bok till alla jag känner. För det här är viktigt. Den borde vara obligatorisk läsning för alla.

En sista uppmaning: Läs!