Enders spel

Enders spel är problematisk att skriva om, inte på grund av handlingen utan på grund av sin författare, främst för hans homofobiska åsikter. Jag tror att man ibland kan behöva se ett litterärt verk autonomt sin författare även om det är oerhört svårt, för Cards religiösa läggning lyser igenom.

Enders spel handlar om Andrew ”Ender” Wiggin som är tredje barnet i familjen Wiggin. Sjuttio år tidigare avslutades det andra giftingkriget och man rustar för en sista strid mot dem. Enders syskon Peter och Valentine har båda varit kandidater för stridsskolan, men avfärdats som för sociopatisk och för empatisk. Ender uppvisar den rätta balansen mellan de två och skickas till skolan i rymden för att tränas i strid.

Card skriver väldigt könsstereotypt och att låta Valentine som flicka vara den empatiska känns som en överanvänd kliché. Ender är 6 år i bokens början och redan på de första 30 sidorna dyker det upp meningar som ”Att gråta inför mamma och pappa och den här militären, det var skamligt.” (s.25).  Det känns så trist att värderingar som dessa finns i boken. Boken börjar kännas något daterad som science fiction då mycket av framtidstekniken som beskrivs har motsvarigheter i dagens samhälle, å andra sidan är vissa bitar av boken fortfarande spännande modernt. Det är bra driv i boken och det är ofta jag glömmer bort att Ender bara är ett barn för dialogen är väldigt vuxen. Enders spel är första delen i en serie men jag känner inget behov av att läsa de andra delarna för den här funkar lika bra som en solitär och boken slut känns oväntat men otillfredställande och väldigt amerikanskt.

Förlora för att vinna

Sophie är jordens utsända diplomat på den avlägsna planeten Vailao, i grunden är hon egentligen forskare och rollen som diplomat gör henne närmast rastlös. Tanken är att hon ska lära känna vailanerna samtidigt som de lär känna henne, men de gör få framsteg och Sophie känner att vailanen Raolal döljer något för henne. Aldrig kunde väl Sophie gissa att det Raolal försöker dölja är ett krig mellan två städer, där armén från Eco består av barn. Sophie blir intrasslad i kriget mellan Droll och Eco och hennes kunskaper om jordens uppfinningar blir hennes räddande ängel.

Vailanerna påminner mycket om människor, men den stora skillanden är att de genomgår annorlunda utvecklingsfaser, deras fysik är i mångt och mycket lika men de är något längre och mer färgglada. Förlora för att vinna är en science fiction historia med några delar fantasy. Bokens fokus ligger på relationerna mellan karaktärerna och den innehåller väldigt många karaktärer och det är ibland svårt att hålla isär namnen, som även förändras beroende på karaktärens utvecklingsfas. Jag tror att historien tjänat på att ha färre karaktärer för jag tappade bort mig både en och två gånger, speciellt i slutet när flera nya karaktärer presenterades.

Förlora för att vinna är en ungdomsroman men många snabba vändningar och oanade knorrar. Eva Holmquist vaggar in dig i tron att det är ett krig med en armé av barn som boken kretsar kring, men halvvägs igenom tar historien en annorlunda vändning och bjuder på långt mer än krig mellan två städer på en främmande planet.

Jag har tidigare läst novellen Flykten från paradiset som ingår i antologin Maskinblod.

In the Shadow of Blackbirds

Året är 1918, Spanska sjukan härjar i USA samtidigt som första världskriget ödelägger Europa. Mary Shelley Black har fått lämna sitt hem för att flytta till sin moster i San Diego. Människor dör som flugor i staden och allt fler intresserar sig för spiritualismen och besöker seanser. Ljuspunkten i Mary Shelleys tillvaro är breven från Stephen, pojken hon älskar som tagit värvning i armen och lämnat USA för att kämpa i kriget i Europa. Men plötsligt slutar breven komma, och Moster Eva tar med sig Mary Shelley till Julius som är Stephens bror och som fotograferar spöken. Hon tror inte på spöken men när det visar sig att Stephen stupat i  kriget tvingas hon tänka om kring liv och död.

In the Shadow of  Blackbirds är rätt långdragen och omständlig. Det tar lång tid innan det blir spännande och boken lever inte upp till de förväntningar jag hade. Jag hade hoppats på mer seanser och spöken, men det mest av historien kretsade kring kärlek och influensan. Jag gillar Mary Shelley, hon är tuff och gör som hon vill trots att de vuxna försöker kuva henne och få henne att passa in i en mall.

The Fiery Heart

The Fiery Heart är den fjärde boken i spinoff-serien till Vampire Academy. Jag har sparat lite på den  för Richelle Mead är sån där cut-the-crap författare för mig, jag vet att det alltid är bra. I den fjärde boken berättas historien ur två karaktärers synvinkel, Sydney och Adrian. Jag är inte jätteförtjust i den här typen av berättarteknik, speciellt när den förs in sent i en serie. Veronica Roth gör ju samma sak i Allegiant och där funkar det inte alls.

The Fiery Heart är seg till en början, det är mycket fram och tillbaka i Sydney och Adrians relation, men tillslut kommer historien igång och tempot blir högt. Jag hade inte förutsett vändningen historien skulle ta under de sista hundra sidorna men ser verkligen fram emot nästa bok Silver Shadows som beräknas komma till sommaren. Under våren kommer även filmen som baseras på Vampire Academy, jag har bara sett trailern, men har inte jättehöga förväntningar.

Jag har ignorerat diskberg för den här boken

Ibland behöver man böcker som riktigt går att sluka. Som inte kräver så mycket mental närvaro eller kraft av läsaren. Through the Zombie Glass (White Rabbit Chronicles #2) av Gena Showalter är en sån bok. I maj läste jag Alice in Zombieland som är första delen i serien, och jag överraskades då av att den var så spännande  av jag behövde sträckläsa den. Del två  var alltså ett måste och även den har levererat sträckläsning.

Through the Zombie Glass tar vid strax efter att Alice in Zombieland slutar och Alice och Coles förhållande är skakigt. När ytterligare en av Coles tidigare flickvänner dyker upp i stan inser Alice att vad de har tillsammans kanske inte kommer hålla för evigt. När Alice blir biten av en Zombie när de är ute och patrullerar förändras allt, Alice märkliga förmågor gör att zombiegiftet inte försvinner från kroppen och botemedlet som hjälper andra bara lugnar henne bara en stund. Företaget Anima är tillbaka i stan och den hemliga Mr K vill ha tag i Alice.

Through the Zombie Glass håller ett högt tempo men har en del tråkiga partier där Alice och Coles av-och-på-förhållande är det enda som får ta plats utan att det egentligen för handlingen så mycket framåt. Showalter bryter även en hel del mot de lagar som hon upprättade i första boken för när man befinner sig i andlig form. Allt  som sägs i det tillståndet blir sant i första boken, men i den här boken har de långa samtal.  Att de kan se varandra när de ena befinner sig i andlig form och den andra inte är också något som hittats på till den här boken. Gena Showalter har uppenbarligen behövt skapa dessa funktioner för att kunna göra vissa scener möjliga.

Nu låter det kanske som att jag inte alls gillade boken, men det stämmer inte. Jag har ignorerat mitt växande diskberg hela veckan för att få in så mycket lästid som möjligt. För det är spännande, Gena Showalter vet hur man skapar intressanta karaktärer (om än något stereotypa) och hur man håller tempot uppe i historien. Jag ser fram emot att läsa del tre i serien.

Vi har vissa problem med zombier…

Det har gått många år, kanske femton sedan de döda började resa sig som zombies, eller som Temple kallar dem köttsäckar och slempåsar.

”Gud är en skämtare. Det vet Temple. Det märks på alla superfina mirakel som fortfarande finns att se på vårt förstörda klot.” – s. 5 

Så inleds I dödsskuggans land. Boken kretsar kring just dessa ord och innebörden av dem. Temple reser runt i USA, hon vill inte ha sällskap för hon vill inte behöva se dem dö. Hon passar inte in i de små skyddade samhällena, det bevisar hon redan i början av boken när hon mördar en man. Resten av  boken blir hennes flykt från mannens bror Moses Todd, men det är också hennes resa för att hjälpa puckot Maury som inte pratar. Temple är en överlevare, hon klarar saker som ingen borde behöva klara.

Jag gillar I dödsskuggans land, den är ruskigt bra. Till en början vet jag inte riktigt var den är på väg, vad vill författaren berätta. Sen går det upp för mig, han vill bara berätta om Temple som försöker överleva ett dystopiskt helvete. Hon ger sig ut för att vara okänslig och stark, men egentligen bryr hon sig så mycket om människorna hon möter att hon inte vågar vara nära dem, stanna kvar, skapa sig ett liv bland andra.
Alden Bell (pseudonym för Joshua Gaylord) skapar olika samhällen i det karga döda landet, de som skapar ett liv tillsammans med många andra, de som precis som Temple reser landet runt, de som hägnar in sitt hus, de som tror att de är världens arvtagare och de som vill ta tillbaka världen. Boken är väldigt vackert skriven, poetisk, språket flyter fint och lätt. Jag måste absolut läsa Alden Bells andra bok, som handlar om Moses Todd och hans bror.

Än så länge är det här de bästa boken i tre på tre utmaningen, min sista bok är Neil Gaimans Amerikanska gudar.

Uppgrävd flicka och konstigt tv-program

Första boken i tre på tre utmaningen läste jag klart med en dag till godo, 29 september. Jag klämde de sista hundra sidorna på tåget hem från Bokmässan, boken blev även kvar på tåget för jag var inte överförtjust i den, men hoppas att den ska glädja någon annan.

Fel grav och andra berättelser är som titeln säger en samlingsbok med flera berättelser. Den började bra med den kanske starkaste och mest tydliga berättelsen om pojken som gräver upp sin flickväns grav för att få tag i sina dikter. Sedan fortsätter det handla om trollkarlar som inte finns, magiska handväskor och konstiga tv-program. Nonsenstexter som påminner om Alice i Underlandet, men där Lewis Carroll spelar i en mycket högre liga.  Kanske är jag för gammal, eller så missar jag poängen med texterna. Den här boken tilltalade mig inte men jag ser fram emot nästa bok i tre på tre utmaningen som jag tänker ska få bli I dödsskuggans land av Alden Bell, det känns som jag är tillbaka på känd mark då med zombies.

 

The Infernal Devices håller inte hela vägen

(Spoilervarning! Har du inte läst The Infernal Devices så kanske du inte vill läsa den här texten då jag skriver en del om slutet)

Det är med ett visst vemod jag läser den sista meningen i Clockwork Princess, det är alltid lite trist att avsluta en serie, samtidigt känns det väldigt skönt. The Infernal Devices är en sådan serie där första boken är riktigt bra, andra är fortfarande spännande och den tredje delen inte håller hela vägen.

Clockwork Prince är andra delen i Cassandra Clares serie The Infernal Devices som är utspelar sig före hennes serie The Mortal Instruments. I andra boken växer Tessas känslor för Jem trots det fortsätter hon att tråna efter Will. Will tror att han har en förbannelse över sig och söker Magnus hjälp för att tillkalla demonen som lagt den. Jakten på The Magister fortsätter, och hans robotar blir allt fler och allt svårar att försvara sig mot.

Andra boken i serien har ett högt tempo och Tessa slits mellan Will och Jem. Den är långt ifrån lika bra som första boken, men karaktärerna fortsätter att utvecklas och nya hemligheter avslöjas. Boken tar en oväntad vändning när det visar sig att någon de litat på förråder dem.  Jag skulle gärna se att de The Infernal Devices bara var två böcker för det håller inte riktigt ända till slutet även om den är rakt igenom spännande.

I tredje delen Clockwork Princess har Tessa gjort sitt val, hon väljer Jem trots att de inte lyckats finna något botemedel mot giftet Yin fen som allt snabbare bryter ner hans kropp. Mortmain (The Magister) behöver bara Tessa för att genomföra sin ondskefulla plan att ge robotarna liv genom att stänga in demoner i deras metalkroppar.

Clockwork Princess är inte alls lika bra, Cassandra Clare vill för mycket med sin historia och den blir väldigt publikfriande. Att Tessa får chansen att tillbringa en livstid med både Will och Jem känns lite mesigt, jag tycker att hon borde göra ett val. Jems öde har en twist, men jag hänger inte riktigt med i hur han lyckas avsäga sig uppdraget som Silent Brother.  Jag skulle gärna se den här serien filmatiserad, för jag tycker än så länge att den är bättre än The Mortal Instrument som består av dubbelt så många böcker.  En av anledningarna till att jag gillar serien är referenserna som görs till samtida litteratur.

Förbjuden kärlek och vampyrer i The Immortal Rules

Engelskspråkiga författare gillar att tacka, de skriver ofta i sina Acknowledgments om hur tacksamma de är för sina föräldrar, husdjur, vänner, redaktörer med mera. Jag brukar faktiskt läsa allt tackande för ibland kan det dyka upp något intressant, som i Julie Kagawas Acknowledgments i The Immortal Rules.  Hon skriver där att hon i början på sin författarkarriär aldrig tänkte skriva en bok om vampyrer, det var redan gjort av andra och hon trodde sig inte ha något att tillföra. Men när hon då skriver sitt tacktal så är hon glad att hon kom på andra tankar, och det kan även jag säga att jag är.

The Immortal Rules är den första boken jag läser av Kagawa men jag har sett att hon hyllats av bokbloggar för sin Ironfey-serie så det är inte det sista jag läser av henne. Kagawa är ingen stor författare som kommer att belönas med priser, men hon vet hur man skriver en bladvändare, hon vet precis som Stephenie Meyer, Suzanne Collins med flera hur man skriver en spännanden historia, hon skapar karaktärer som ibland är lite klichéartade men som man trots allt ändå hittar beröringspunkter med.

Så vad handlar boken om? Vampyrer såklart, i en framtidsdystopi, vad annars? Man måste ju hoppa på tåget när det går så att säga. Allison Sekemoto bor i New Covington en stad som delats in i olika sektioner, en för människor och en för vampyrer och deras ”husdjur”. Som människa kan du vara registrerade eller oregistrerad. Som registrerad lämnar du blod till vampyrerna och i gengäld får du matkuponger för att överleva och som oregistrerad finns du helt enkelt inte, du är lagligt byte för alla.  Allie som hon föredras att kallas lever som oregistrerad, tillsammans med sitt gäng kämpar hon för att överleva dagen. Utanför New Covingtons murar finns ”rabids” som enklast beskrivs som en blandning mellan zombie och vampyr. När Allie söker efter mat utanför muren attackeras hon av monstren, hon ligger för döden när en vampyrer dyker upp och erbjuder henne två alternativ, att dö en slutgiltig död eller att fortsätta leva som vampyr.

Det där är bara de inledande händelserna, det händer långt mycket mer efter det och Allie har aldrig en lugn stund. Det är spännande, en bladvändare, jag måste hela tiden få veta hur det går för henne. Som sagt det är ingen framtid nobelpristagare vi har att göra med, men det är lättläst och framförallt är det en sån där bok som skapar läslust, en bok som man inte vill lägga ifrån sig. Självklart har jag beställt hem den andra delen i serien The Eternity Cure , jag kan knappt vänta tills jag får veta hur det går för Allie och Zeke.

Jag är med i tre på tre-utmaningen!

Det är ju alltid roligt att utmana sig själv, därför tänkte jag vara med i Pocketlovers tre på tre-utmaning. Rätt enkelt, välj ut tre böcker som du ska läsa klart under tre månader. Jag har valt att läsa böcker av författare som jag tidigare aldrig läst något av. De tre utvalda böckerna är:
Amerikanska gudar av Neil Gaiman
Fel grav och andra berättelser av Kelly Link
I dödsskuggans land av Alden Bell

Utmaningen drar igång 1:a september och pågår till sista november, det här borde jag väl klara av?