Enders spel är problematisk att skriva om, inte på grund av handlingen utan på grund av sin författare, främst för hans homofobiska åsikter. Jag tror att man ibland kan behöva se ett litterärt verk autonomt sin författare även om det är oerhört svårt, för Cards religiösa läggning lyser igenom.
Enders spel handlar om Andrew ”Ender” Wiggin som är tredje barnet i familjen Wiggin. Sjuttio år tidigare avslutades det andra giftingkriget och man rustar för en sista strid mot dem. Enders syskon Peter och Valentine har båda varit kandidater för stridsskolan, men avfärdats som för sociopatisk och för empatisk. Ender uppvisar den rätta balansen mellan de två och skickas till skolan i rymden för att tränas i strid.
Card skriver väldigt könsstereotypt och att låta Valentine som flicka vara den empatiska känns som en överanvänd kliché. Ender är 6 år i bokens början och redan på de första 30 sidorna dyker det upp meningar som ”Att gråta inför mamma och pappa och den här militären, det var skamligt.” (s.25). Det känns så trist att värderingar som dessa finns i boken. Boken börjar kännas något daterad som science fiction då mycket av framtidstekniken som beskrivs har motsvarigheter i dagens samhälle, å andra sidan är vissa bitar av boken fortfarande spännande modernt. Det är bra driv i boken och det är ofta jag glömmer bort att Ender bara är ett barn för dialogen är väldigt vuxen. Enders spel är första delen i en serie men jag känner inget behov av att läsa de andra delarna för den här funkar lika bra som en solitär och boken slut känns oväntat men otillfredställande och väldigt amerikanskt.
Poplitt 
Tycker att denna bok var ganska okey!