Blessing plus curse equals blursing

”The Werids had always been a little peculiar, but not one of them suspected that they’d been cursed.”

Born Weird är Andrew Kaufmans fjärde bok, jag har läs två av hans tidigare böcker och han behåller samma stil även i denna lite längre roman.
De fem syskonen Weird har alla fått var sin välsignelse av sin farmor Annie vid födseln, när Annie på sin dödsbädd inser att dessa välsignelser snarare blivit förbannelser för syskonen bestämmer hon sig för att ta tillbaks dem.  Den yngsta av systrarna, Angie som fått välsignelsen att alltid förlåta, besöker farmodern på sjukhuset och får veta att hon måste samla ihop alla syskonen på sjukhuset senast den 20 april kl. 7.39 p.m. för exakt då kommer hon att dö.

Born Weird är ofta tragikomisk och Kaufmans surrealistiska och välformulerade berättarstil  gör att jag har svårt att lägga den ifrån mig. Precis som i The Tiny Wife vet man inte riktigt vilka vändningar historien ska ta och som läsare överraskas du i varje nytt kapitel.  Jag längtar redan efter mer av Kaufman och det lutar åt att jag måste beställa hem The Waterproof Bible snart.

”‘No one gets found in love. Everyone gets lost in it. Because love is overwhelming. It’s beyond your control. You have to relinquish control to be in love. And that’s a good thing. There’s beauty to being lost in something bigger than you. ‘The bad part is that you’re now vulnerable to them. They can hurt you in ways that no one else can’, Lucy said.” – Born Weird, s. 259

 

Lite höstpepp! – del 2

Här kommer alltså romanerna och de andra små go’bitarna som kommer under hösten och vintern (det känns avlägset nu i sommarvärmen!). Här hittar du inlägget med fantasy, skräck och sf.

Serier:
Zelda vs. patriarkatet av Lina Neidestam – Jag ÄLSKAR Lina Neidestams teckningar! Mer behöver jag inte säga.

Kulturhistoria:
Från Holmes till Sherlock av Mattias Boström – Sherlock Holmes är fantastisk i alla former och äntligen kan man få lite bakgrund till karaktären.

Deckare/ Thriller:
Gigolomordet av Mehmet Murat Somer – bara serienamnet ”Hop-Ciki-Yaya-Deckare” räcker för att få mig sugen. Vi läser första boken i min bokcirkel nu.
Ingen skulle sakna dig av Michelle Gagnon – dödliga sjukdomar, en kamp mot klockan och hemliga organisationer, det känns som en sträckläsare.

Romaner / Noveller:
22/11 1963 av Stephen King – jag skäms för att säga det, men jag har inte läst något av King ännu men jag planerar att läsa Carrie snart. 22/11 1963 handlar om tidsresor och JFK och det känns som right up my ally.
Granta #2 Arv – Andra numret av tidskriften är ett måste-köp!
Extremt svensk: mentalitet och kultur i världen mest avvikande land av Fredrik Lindström – Hallå, det är Fredrik Lindström! nuff said!
Han är tillbaka av  Timur Vermer – Hitler vaknar upp år 2011 och ingen känner igen honom. En lovande idé som jag hoppas håller hela vägen.

Sommarens måsteläsning

Om exakt en vecka går jag på semester, förvisso bara en vecka så jättemycket kommer jag inte att hinna läsa. Just nu försöker jag klura ut vad jag ska ta med mig, några av de potentiella reskamraterna är de två tegelstenarna Shadow of Night av Deborah Harkness och Flickan från ingenstans av Justin Cronin. Jag tänker att tar jag med mig någon av dem så har jag läsning för en hel vecka.

Å andra sidan är jag sugen på att läsa City of Bones och Clockwork Angel som stått i hyllan ett halvår nu och Stephen Kings Carrie. Jag har inte läst något av Stephen King vilket känns som att man borde göra, det räknas väl nästa till allmänbildningen!

Sen har jag såklart den här månadens bokcirkelbok En storm kom från paradiset som jag ska cirkla om innan midsommar och inte ens har fått tag i ännu.

En dålig ovana kan vara din superkraft!

I Andrew Kaufmans Alla mina vänner är superhjältar är nästan alla Toms vänner superhjältar, själv är han ganska normal, ingen speciell. En dag möter han Perfektionisten som han förälskar sig, på deras bröllop blir hon hypnotiserad av sin tidigare pojkvän Hypno som är svartsjuk på Tom. Hon blir hypnotiserad att tro att Tom är osynlig.

Boken handlar delvis om Toms liv före han lärde känna alla superhjältar, men det handlar också om hur han desperat försöker få Perfektionisten att se honom igen. Det är få av karaktärerna man möter i boken som jag gillar, trots detta tycker jag att boken är bra. Superkrafterna som karaktärerna har är sällan något speciellt och deras superhjältenamn speglar väl deras egenskaper som t.ex. Soffsurfaren, Stresskaninen, Fallande Flickan, Bäraren och Batteriet. Ofta är det egenskaper som anses negativa som är deras kraft, det är ett intressant sätt att vända på våra normer och helt enkelt se något negativt som något positivt. Deras krafter är definitivt ytterligheterna på skalan, men trots detta går det att identifiera sig med flera av karaktärerna, kanske är det just därför jag inte tycker om dem speciellt mycket.

Jag läste boken på svenska men tror att den gör sig bättre på engelska då många av superhjältenamnen känns fåniga på svenska, boken berättas av en begränsad allvetande berättare och språket är enkelt. Historien blandas upp med korta texter om olika superhjältar som Tom känner och vilka deras speciella egenskaper är. Boken var både sorglig och rolig och Kaufman har utnyttjat de 108 sidorna väl, för det är en hel historia utan en onödig rad, det krävs precis lika mycket att skriva kort som att skriva långt och Kaufman är expert på kortromanen, dock tycker jag bättre om The Tiny Wife, vilket kan bero på att jag läste den på engelska. Jag har även hans nya bok Born Weird hemma som jag ser mycket fram emot att läsa för Andrew Kaufman har verkligen ett alldeles eget sätt att berätta en historia på.

 

 

Finns paradiset på en ö i söderhavet?

Igår träffade jag min bokcirkel, till den här gången skulle vi läsa Lotta Lundbergs Ön, tidigare i år nominerades boken till SRs romanpris.
När vi valde boken sist vi sågs var det bara jag som hört talas om den och den hade stått i min bokhylla några månader utan att bli läst. Jag kände mig väldigt nyfiken på boken men trodde att den kanske skulle vara lite tung att ta sig igenom. Tji fick jag för den var väldigt lättläst och tänkvärd.

Boken utspelar sig på en polynesisk ö som tillhör Storbritannien, den brittiska regeringen har inte brytt sig om ön på flera år och kryssningsfartyg med turister besöker ön sporadiskt. Plötsligt rapporteras ett våldtäktsfall på en  flicka som besökt ön och britterna bestämmer sig för att skicka ditt tre socialarbetare för att undersöka hur det egentligen står till med öns invånare. Bokens protagonist är den svenska läkaren Olivia som bott på ön länge och som har ett förhållande med öns självutnämnde ledare Taip.

Jag gillade boken fram till slutet som gjorde mig besviken, jag upplever boken som en kritik mot  hur västvärlden alltid anser sig ha den rätta åsikten och sättet att leva på. Vi försöker pådyvla en fungerande kultur vår egen kultur i ett vi och dem förhållande. Bokens slut gjorde mig besviken då västvärlden och den vite mannen fick sin vilja igenom.

Jag gillar Lotta Lundbergs sätt att skriva på, hon använder varken talstreck eller citattecken i boken för att markera när någon säger något, men avsaknaden av dessa gör inget eftersom varje karaktär har ett tydligt sätt att vara och tala på.

Till nästa gång ska vi läsa Johannes Anyurus bok En storm kom från paradiset

30-talets West Virginia

Barnmorskan i Hope River är långt ifrån den fullträff som Mississippi av Hillary Jordan var förra våren, Patricia Harmans debutroman är inte dålig, den faller mig bara inte i smaken. Vid första anblicken har den ingredienser som jag verkligen gillar att läsa om, 30-talets USA och rasmotsättningar men sen är det den lilla detaljen att det faktiskt handlar om en barnmorska och det är där boken tappar mitt intresse.

Barnmorskan i Hope River handlar om barnmorskan Patience Murphy som i 30-talets West Virginia har som livsuppgift att hjälpa nytt liv till världen. Patience bär på en hemlighet om sitt förflutna och när hon får hjälp av den svarta kvinnan Bitsy i sitt arbete som barnmorska retar deras vänskap Ku Klux Klan och sakta men säkert börjar även Patience förflutna att komma ikapp henne.

Det finns många intressanta trådar i historien som dåliga arbetsvillkor och den tidiga fackföreningsrörelsen, rasmotsättningar och värderingar. Men dessa får i min meningen inte tillräckligt med plats utan skymtar mest förbi mellan alla gravida kvinnor vars födslar beskrivs mycket detaljrikt och trovärdigt. Men jag är inte intresserad av  komplikationerna som uppstår vid en födsel och kvinnorna som det berättas om är för all del intressanta och det är ett brett spektrum av karaktärer (immigranter, amish, fattiga och rika, svarta och vita), så Harman har verkligen gjort ett ordentligt jobb med sin research för det är trovärdigt, men jag är helt enkelt inte intresserad av den delen.

Som sagt, det är inte en dålig bok utan bara en bok som inte faller mig i smaken.

Recensions ex från Historiska Media

Brutalt och blodigt i Gaomi nordöstra soken

Jag träffade min bokcirkel för första gången i lördags. Till träffen hade vi valt att läsa Nobelpristagaren Mo Yan, boken vi läste var Det röda fältet. Jag har läst några Nobelpristagare förut, ca nio stycken (jag kan långt ifrån skryta med samma belästhet som Nobelprisprojektet!). Mo Yan var jag inte speciellt sugen på att läsa men jag tänkte att det kan ju bli trevligt med en kinesisk författare, de är inte precis överrepresenterade i min läsning.

Bara några kapitel in i boken kommer de brutala,blodiga och alldeles för överdetaljerade beskrivningarna av männsikor och djur som dödas. Det blir som en Tarantinofilm fast i text, bortsett från att Tarantino lyckas bättre. Jag vet att boken finns som film och jag känner inte alls för att se den. Jag tycker att bokens historia går förlorad i alla blodiga beskrivningar och hade faktiskt hoppats på mer från en Nobelpristagare. Bokens berättarteknik påminner om den muntliga och historien sticker ofta iväg åt olika håll och tidsperioder, det gör att det är svårt att hänga med när författaren även väljer att främst kalla karaktärerna för far och farfar. Jag kommer aldrig riktigt in i historien och bokens fokus på hämnd och tillhörighet gör mig inte intresserad att läsa några längre perioder åt gången. Jag tog mig trots allt igenom boken och slutet lyfter bokens helhet något. Trots att de sista 50 sidorna innehåller en del stavfel och korrekturmissar. Jag var nog den av oss i bokcirkeln som var mest positivt inställd, flera hade inte lyckats läsa klart boken.

Jag har inga planer på att läsa något mer av Mo Yan. Till nästa bokcirkelträff ska vi läsa Lotta Lundbergs bok Ön, den ser jag mycket fram emot, den är ju faktiskt nominerad till Sveriges Radios romanpris 2013.

En liten paus

Jag tar en liten paus i klassikerläsningen och läser istället 2012 års Nobelpristagare Mo Yan, valet föll på boken Det röda fältet. Vi ska diskutera boken i den bokcirkel jag nyligen gått med i, det ska bli spännande. Än så länge tycker jag att boken är bra om än ganska rå och brutal. Jag har läst ungefär en fjärdedel så det finns ju mycket som kan förändra min åsikt innan jag är klar.

Nyårslöfte påbörjat – so far so good

Jag tänkte starta med mitt nyårslöfte direkt, mer kvalitet. Jag har därför påbörjat läsningen av Anna Karenina av Lev Tolstoj. Jag läser nyöversättningen som Ulla Roseen gjort. Som ni ser på bilden har jag inte kommit så långt ännu (drygt 50 sidor) – boken är satt med ett ganska litet typsnitt så det tar sin tid att läsa en sida. Boken är uppdelad i åtta delar och innehåller även en mindre personförteckning (den har redan kommit väl till pass) då många av karaktärerna kallas vid flera namn. Majgull Axelsson har skrivit förordet till boken som jag tyckte var mycket läsvärt.

Jag tänkte att jag även skulle passa på att lyssna på den bokcirkel som gick i P1, i den medverkade Elsie Johansson, Jonas Hassen Khemiri och Aase Berg och såklart programledaren Marie Lundström.

Här finns varje bokcirkelträff samt lässchema.

 

Har ni kommit igång med era nyårslöften ännu?

I människornas hjärtan mognar vredens druvor

Jag började läsa Route 66 och den amerikanska drömmen och insåg efter bara några sidor att jag parallellt borde läsa John Steinbecks Vredens druvor.  Jag jagade ut på stan efter Steinbecks bok och efter besök i flera olika bokhandlar hittade jag ett ensamt och undangömt exemplar av boken.  Kvinnan i kassan skrattade lite lätt och sa ”Jaha Steinbeck, ja det var länge sen man läste något av honom. Det kanske man borde göra. ”Jag kunde självklart inte stå emot och berätta om Peter Kadhammars bok som var anledningen till att jag i sommarsolen kryssade mellan bokhandlarna för att få tag i boken. Jag kunde självklart inte stå emot och började läsa boken direkt på tåget hem. Den inledande meningen sätter känslan för boken direkt: ”Över det röda landet och en del av det gråa landet i Oklahoma föll det sista regnen lätt, utan att sarga den ärriga jorden.”  Det är en bok om människor, solidaritet och lojalitet, men framförallt en bok om framhärdande, om styrka och gemenskap. Familjen Joad är en familj att älska och Steinbecks komplexa karaktärer som är i konstant utveckling känns inte fiktiva utan väldigt verkliga. Att regnet står som spön i backen när jag plågsamt läser de sista hundra sidorna av boken, ger mig en vemodig känsla. Visst måste det bli bättre, visst måste de få det lilla vita huset som Mrs. Joad och Sarons Ros drömmer om.  Men jag blir snuvad på det lyckliga slutet.  Har någon stulit de sista sidorna? Nej, boken är bara slut.

”Jag har kallelsen att leda människor, men jag har ingenstans att leda dem.” ( Vredens druvor s.42)

Parallellt med Vredens druvor har jag läst Route 66 och den amerikanska drömmen, ett reportage om en resa längs dagens route 66, samma väg som familjen Joad sakta med säkert tvingade fram sin gamla bil på. Kadhammars berättar verkliga människors verkliga historier. Nöden och fattigdomen längs världens mest besjungna väg har inte blivit mindre sen Steinbeck skrev sin roman. Arbetslösheten i USA är fortfarande oerhört stor och människor väljer att lägga mer än halva sin inkomst på bensin. Historien som berör mig allra mest är den om tältfängelset i Phoenix, Sheriff Joe Arpaio anser att kuddar är lyx därför får de fångarna inga. Han titulerar sig som ”världen hårdaste sheriff.” Och är stolt över det.  Att människorna inte vågar stå emot denna 79-åriga gubbe som gör som han vill med andra människor är hemskt.  Fångarna är fortfarande människor och borde behandlas som det.

Båda böckerna lämnar mig hungrig efter mer. Jag känner mig inte alls tillfredställd med sluten de erbjuder. Men å andra sidan finns det kanske inga slut på böckerna ännu. Kampen pågår fortfarande. ”I människornas hjärtan mognar vredens druvor och blir tunga, och i deras hjärtan väntar tunga klasar på skördetiden.” (Vredens druvor s.580)