Om jag kanske ändå skulle planera min läsning

För inte allt för länge sedan bloggade jag ett inlägg om att 2013 då skulle jag inte planera min läsning utan bara ta det som det kommer. Men jag bryter det redan nu – för fy sjutton vad mycket jag vill hinna läsa. Och vad många klassiker, moderna som ”omoderna” jag vill läsa.  Kanske måste jag ändå planera lite, en liten utmaning bara?

Om jag utmanade mig själv 2013 och planerade min läsning så skulle nog ”måste-läsa-listan” se ut såhär:

Per Anders Fogelströms Stad-serie (Mina drömmas stad, Barn av sin stad, Minns du den stad, Stad i världen och I en förvandlad stad) – För att jag fick första delen av Lingolitt och höjt serien till skyarna.

Vilhelm Mobergs Utvandrasepos ( Utvandrarna, Invandrarna, Nybyggarna och Sista brevet till Sverige) – för att hela serien kommer i pocket med fantastiska omslag.

Alexandriakvartetten (Justine, Balthazar, Mountolive och Clea) – för att Norstedts samlingsvolym är så fin att den bara måste läsas.

Penelopiaden (som jag så fint fyndade på en utrensning på jobbet idag)

John Steinbeck – (Möss och människor, Blod och guld och East of Eden) För att jag redan äger alla tre och jag älskade Vredens druvor. Blod och guld luktar förresten tjära – ett mycket annorlunda och uppskattat inslag.

Kanske måste jag ändå sätta ihop den här utmaningen/planeringen.

Christmas means giving until it bleeds

I början av december läste jag Santaland Diaries av David Sedaris, jag såg fram emot det väldigt mycket då jag i hans tidigare böcker uppskattat hans humor. Santaland Diaries blev tyvärr lite av en besvikelse på humorplanet då den vad ganska makaber på sina ställen.  Å andra sidan var den riktigt bra då den kritiserar hur vi konsumerar och hur vi tävlar om att ge mest eller att ha mest.  I en av de sex novellerna i boken tävlar två familjer först om vem som har mest och kan bygga ut sitt hus mest. Sedan när julen närmar sig börjar de plötsligt tävla i att ge. De skänker först pengar och prylar, men det eskalerar och snart skänker de bort sina barn till en okänd man och tillslut flera av kroppens viktiga organ som ögon, lungor, lever och ja till och med sina bröst.

Boken blir verkligen lite av ett antiklimax i just den historien, då det faktiskt börjar bra med att de ger en hemlös man lite pengar – men slutar på ett väldigt obehagligt sätt.
Julen är verkligen en högtid som kan ta fram det sämsta och det bästa i människor. Sammanfattningsvis så har David Sedaris inte gjort mig besviken – han har bara visat mig en annan sida, mer samhällskritisk än humoristisk.