Första boken i klassikerutmaningen är utläst

Wow, Anna Karenina alltså. Tung på två sätt. Fysisk tyngd 900 g, psykisk tyngd tanken om att den aldrig ska ta slut.  Jag har kånkat på Anna fram och tillbaka till jobbet, träningen och föräldrarna sedan 2 januari. Jag har största delen av tiden haft ryggsäck för att boken tagit upp så mycket plats. Igår blev jag äntligen klar, jag hetsläste de sista 200 sidorna för att jag blivit så sugen på massa andra böcker som lyckats flytta hem till mig.

Anna Karenina är inte som något annat jag läst, den började hyffsat bra och inledningsmeningen är ju en av de mest citerade.
”Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis.” Det är den meningen man måste ha med sig under hela läsningen, för det är bokens handling. Anna Karenina tar inte speciellt mycket plats i historien och jag har funderat både en och två gånger på titeln. Boken är ju närmast en släkthistoria och karaktären som tar upp det mesta av mina tankar är Konstantin Levin snarare än Anna Karenina även om hennes olycka är påtaglig genom hela boken. Tolstoj har oerhört många karaktärer som han följer i boken, det ger ett djup eftersom att man får olika vinklar beroende på vem som möter vem i boken. Samtidigt är det till en början krångligt att hålla reda på alla namn, de flesta karaktärer tilltals med flera olika namn beroende på relationen som finns mellan den karaktärern och karaktären vars historia vi följer.  Boken har som tur är en lista över de viktigaste karaktärerna och deras olika namn i inledningen, den var till stor hjälp i början av min läsning men sen lär man sig.

Anna Karenina är en släkthistoria om tre familjer vars historia binds samman. De befinner sig i samhällets övre skickt och lever ganska gott. Men sakt men säkert går det utför för två av familjerna medan de tredje snarare blir lyckligare och mer tillfreds med sin ställning.  Sociteten och det rykte man har i dessa kretser betyder mycket för samtliga karaktärer och Anna är den som efter att ha lämnat sin man Aleksej blir en utböling i dessa sammanhang. Hon försöker förgäves få tillbaka sitt anseende, men lyckas aldrig. Hennes kärlek till Vronskij är till en början tillräcklig för att hon ska må bra men ju mer ensam hon blir i sällskapslivet desto större blir hennes sorg.  Konstantin Levin som är den karaktär jag tycker bäst om genom hela boken är en grubblare, och trots att han tillslut blir lycklig fortsätter han att grubbla över sig själv, sin tro och sin kärlek till Kitty.

Trots att boken har en intressant grundhistoria ger den inte mersmak, den är pratig och omständig och kunde definitivt ha varit ett par hundra sidor kortare. Trots detta är jag glad att jag läst boken, nu kan jag pricka av den och ha en åsikt om den. Nu ska jag bara se den nya filmen med Kiera Knightley som Anna, det ska bli spännande att se vad de lyckas göra med historien, jag gissar på att filmen är mer spännande än boken trots att jag läst nyöversättning som åtminstone hjälper historien något.

Lägesrapport – Anna Karenina

Jo tack, jag lever. Jag har ännu inte fått Anna Karenina i huvudet (boken väger 900g – nästan ett kilo!). Jag släpar på den fram och tillbaka till jobbet och är lite mer än halvvägs igenom. Den är absolut inte dålig, den är faktiskt ganska bra men oj så lång och pratig den är. 503 sidor in och jag tycker att den nog skulle kunna vara lite kortare. Jag suktar mycket efter att läsa andra böcker, men de får vänta – för lägger jag ifrån mig Anna nu, ja då kommer jag nog inte plocka upp henne igen.

”Om vi rotar omkring i våra själar gräver vi ofta fram sådant som hellre borde ligga kvar där obemärkt.” – s. 168

Klassikerutmaning – jag är på!

Såg att Lyran dragit igång en klassikerutmaning igen, hängde med på den som var i somras och då läste jag Alexandre Dumas  De tre musketörerna och Vredenes druvor av John Steinbeck. Båda två förvånade mig – de var så bra! Jag har fått mersmak på Steinbeck och har en hel del stående hemma så jag hoppas hinna med någon av dem.

Jag har ju redan påbörjat Anna Karenina så den får ju räknas in. Sen ska jag läsa Utvandrarna också för det har jag lovat här.
Jag fick andra delen i Fogelströms stad-svit i julklapp (den första fick jag av Lingolitt som inflyttningspresent i höstas) så de böckerna måste jag ju också hinna med.

Som sagt jag verkar ha läsningen utstakad för mig, men det lär bli en hel del spontanläsning också.

Nyårslöfte påbörjat – so far so good

Jag tänkte starta med mitt nyårslöfte direkt, mer kvalitet. Jag har därför påbörjat läsningen av Anna Karenina av Lev Tolstoj. Jag läser nyöversättningen som Ulla Roseen gjort. Som ni ser på bilden har jag inte kommit så långt ännu (drygt 50 sidor) – boken är satt med ett ganska litet typsnitt så det tar sin tid att läsa en sida. Boken är uppdelad i åtta delar och innehåller även en mindre personförteckning (den har redan kommit väl till pass) då många av karaktärerna kallas vid flera namn. Majgull Axelsson har skrivit förordet till boken som jag tyckte var mycket läsvärt.

Jag tänkte att jag även skulle passa på att lyssna på den bokcirkel som gick i P1, i den medverkade Elsie Johansson, Jonas Hassen Khemiri och Aase Berg och såklart programledaren Marie Lundström.

Här finns varje bokcirkelträff samt lässchema.

 

Har ni kommit igång med era nyårslöften ännu?

Om jag kanske ändå skulle planera min läsning

För inte allt för länge sedan bloggade jag ett inlägg om att 2013 då skulle jag inte planera min läsning utan bara ta det som det kommer. Men jag bryter det redan nu – för fy sjutton vad mycket jag vill hinna läsa. Och vad många klassiker, moderna som ”omoderna” jag vill läsa.  Kanske måste jag ändå planera lite, en liten utmaning bara?

Om jag utmanade mig själv 2013 och planerade min läsning så skulle nog ”måste-läsa-listan” se ut såhär:

Per Anders Fogelströms Stad-serie (Mina drömmas stad, Barn av sin stad, Minns du den stad, Stad i världen och I en förvandlad stad) – För att jag fick första delen av Lingolitt och höjt serien till skyarna.

Vilhelm Mobergs Utvandrasepos ( Utvandrarna, Invandrarna, Nybyggarna och Sista brevet till Sverige) – för att hela serien kommer i pocket med fantastiska omslag.

Alexandriakvartetten (Justine, Balthazar, Mountolive och Clea) – för att Norstedts samlingsvolym är så fin att den bara måste läsas.

Penelopiaden (som jag så fint fyndade på en utrensning på jobbet idag)

John Steinbeck – (Möss och människor, Blod och guld och East of Eden) För att jag redan äger alla tre och jag älskade Vredens druvor. Blod och guld luktar förresten tjära – ett mycket annorlunda och uppskattat inslag.

Kanske måste jag ändå sätta ihop den här utmaningen/planeringen.

I människornas hjärtan mognar vredens druvor

Jag började läsa Route 66 och den amerikanska drömmen och insåg efter bara några sidor att jag parallellt borde läsa John Steinbecks Vredens druvor.  Jag jagade ut på stan efter Steinbecks bok och efter besök i flera olika bokhandlar hittade jag ett ensamt och undangömt exemplar av boken.  Kvinnan i kassan skrattade lite lätt och sa ”Jaha Steinbeck, ja det var länge sen man läste något av honom. Det kanske man borde göra. ”Jag kunde självklart inte stå emot och berätta om Peter Kadhammars bok som var anledningen till att jag i sommarsolen kryssade mellan bokhandlarna för att få tag i boken. Jag kunde självklart inte stå emot och började läsa boken direkt på tåget hem. Den inledande meningen sätter känslan för boken direkt: ”Över det röda landet och en del av det gråa landet i Oklahoma föll det sista regnen lätt, utan att sarga den ärriga jorden.”  Det är en bok om människor, solidaritet och lojalitet, men framförallt en bok om framhärdande, om styrka och gemenskap. Familjen Joad är en familj att älska och Steinbecks komplexa karaktärer som är i konstant utveckling känns inte fiktiva utan väldigt verkliga. Att regnet står som spön i backen när jag plågsamt läser de sista hundra sidorna av boken, ger mig en vemodig känsla. Visst måste det bli bättre, visst måste de få det lilla vita huset som Mrs. Joad och Sarons Ros drömmer om.  Men jag blir snuvad på det lyckliga slutet.  Har någon stulit de sista sidorna? Nej, boken är bara slut.

”Jag har kallelsen att leda människor, men jag har ingenstans att leda dem.” ( Vredens druvor s.42)

Parallellt med Vredens druvor har jag läst Route 66 och den amerikanska drömmen, ett reportage om en resa längs dagens route 66, samma väg som familjen Joad sakta med säkert tvingade fram sin gamla bil på. Kadhammars berättar verkliga människors verkliga historier. Nöden och fattigdomen längs världens mest besjungna väg har inte blivit mindre sen Steinbeck skrev sin roman. Arbetslösheten i USA är fortfarande oerhört stor och människor väljer att lägga mer än halva sin inkomst på bensin. Historien som berör mig allra mest är den om tältfängelset i Phoenix, Sheriff Joe Arpaio anser att kuddar är lyx därför får de fångarna inga. Han titulerar sig som ”världen hårdaste sheriff.” Och är stolt över det.  Att människorna inte vågar stå emot denna 79-åriga gubbe som gör som han vill med andra människor är hemskt.  Fångarna är fortfarande människor och borde behandlas som det.

Båda böckerna lämnar mig hungrig efter mer. Jag känner mig inte alls tillfredställd med sluten de erbjuder. Men å andra sidan finns det kanske inga slut på böckerna ännu. Kampen pågår fortfarande. ”I människornas hjärtan mognar vredens druvor och blir tunga, och i deras hjärtan väntar tunga klasar på skördetiden.” (Vredens druvor s.580)

Klassikersommar – De tre musketörerna

Igår, söndag, avslutade jag del II av De tre musketörerna. Jag läste böckerna i den äventyrsklassiker-utgåvan, ni vet den där supertjusiga boxen med flera bra klassiker. Det tre musketörerna är där uppdelade i 2 delar och jag läste dem båda efter varandra eftersom att det visade sig att första delen var en oavslutad historia som fortsatte i den andra boken.  De tre musketörerna var inte alls vad jag hade förväntat mig, främst för att jag egentligen inte hade någon koll mer än på namnen, Athos, Porthos, Aramis och självklart d’Artagnan.  Jag har förvisso sett filmatiseringen av boken men kommer knappast ihåg något, tror till och med att det kan vara så att jag inte sett hela filmen.  Historiens början kändes välbekant, d’Artagnan som kommer till Paris för att bli musketör, inget konstigt med det.  Jag uppskattar att Alexandre Dumas d ä  dragit paralleller till bland annat Don Quijote i sin beskrivning av d’Artagnan och även valt att ge var och en av musketörerna en helt och hållet egen personlighet som i alla lägen speglar deras handlingar. Det gör dem förvisso förutsägbara men samtidigt går de lätt att skilja ut då jag upplevde att många karaktärer hade väldigt likartade namn.

Det är en  äventyrsklassiker helt i min smak och jag tycker att det är oerhört kul att en kvinna fått rollen som elaking och som faktiskt  framställs som  handlingskraftig. Förvisso mördar och ljuger hon och är överlag en otrevlig person, men hon gör åtminstone något, även om slutklämmen ändå är att kvinnor alltid är förlorare, för varken d’Artagnan älskade Constance eller Lady Winter överlever. Kvinnoporträtt som manliga författare skrivit under samma period kan jag annars uppleva som lite tafatta, medan många kvinnliga författare som systrarna Brontë och Jane Austen framställer kvinnorna som handlingskraftig.  Jag uppskattar även kängorna som andeln och den franska kungafamiljen samt  religionen får. De är genomtänkta och humoristiska,  som t.ex.  ”Ludvig XIV (14:e) fördunklade alla mindre planeter i sin klara glans, men hans far var en sol med fläckar..” (del II s.25)  Mycket humor för den som kan sin historia och sina franska kungar.

Det jag minst av allt uppskattade med boken är att det är en nyutgåva som Bonnier Carlsen / Repris givit ut men man har inte satsat på någon ny översättning även om Sven Barthels översättning är klart godkänd. Så känns det lite träigt och ibland så måste jag läsa om flera gånger för att greppa meningen. Så för yngre samt mindre belästa läsare kan det nog vara rätt motigt att ta till sig Alexandre Dumas text i klassikerserien Repris utgåva, trots det mycket tjusiga omslaget.

 

Nu ser jag ännu mer fram emot att se uppsättningen av De tre musketörerna på stadsteatern i juni! Jag känner mig väl förbered och kunnig och handlingen.

 

 

När svinet inte längre är ett djur utan en människa

”Alla djur är lika. Men en del djur är mer lika än andra.”

George Orwells Djurfarmen är ett underhållande förlöjligande av diktaturstaten. Det är tydligt att Djurfarmen symboliserar Sovjet, även om just min utgåva endast benämner det som ”en välkänd diktaturstat i öster”. Kanske beror det på att utgåvan jag har är från 1964, de gulnade sidorna och namnteckningen som inte är min på första sidan ger den en viss charm.  Samtidigt som jag alltid kommer att undra varför denna Barbro (som det ser ut att stå) valt att göra sig av med denna bok. Djurfarmen är en pärla . Jag läste 1984 förra året, först då insåg jag Orwells storhet. Djurfarmen är i jämförelse med 1984 mycket lättläst, budskapet är tydligt och serveras läsaren genom en enkel meningsuppbyggnad. Det finns ingen utfyllnadstext i boken, allt är viktigt. Orwell har inte något blomstrande språk, han har ett ärligt och rakt språk, något jag uppskattar!

Djurfarmen handlar om gården Manor Farm som ägs av Mr. Jones. En kväll i fyllan och villan glömmer Mr. Jones att stänga luckan till hönshusets glugg. Samma dag hade det gått bud på gården att gamle Gamle majoren, den vita prisbelönta galten, vill samla alla djuren till ett möte, han hade haft en dröm som han behövde dela med sig av. Majoren inleder mötet med att han tror att han inte kommer att leva mycket länge till, han för sedan över samtalet på hur deras situation på gården är, helt och hållet hemsk. De utnyttjas och när de längre inte är dugliga för arbete slaktas de, en revolution måste komma! Majorens dröm handlar om framtiden när människorna inte längre styr djuren.  Majoren dör och vi förstår alla som är bekanta med Rysslands historia och Sovjetunionen vart historien är på väg. Svinen utser sig själva så smått till ledare, för de är klokast på gården.  Den gamla devisen ”kunskap är makt” gör sig obönhörligen hörd!

Som läsare får man veta allt, medan djuren å sin sida bara får ta del av Skrikhals manipulativa ord, han kan övertyga vem som helst om att det Napoleon gör är rätt, och att han gör det för djurens bästa.  Boken är ofta humoristisk och i och med att man som läsare får en inblick i allt Napoleon tar sig för men också får veta allt som Skrikhals berättar för djuren blir historien mycket tragisk. För det är tydligt att djurens blåögdhet är riktig, att människor utan kunskap är precis likadana är underförstått.  I Djurfarmens diktaturstat är utbildningen det absolut viktigaste, utan den är du förlorad, du har inget att sätta emot.  Boken är på intet sätt oaktuell, diktaturstaten och okunskapen är fortfarande aktuella problem, de starka utnyttjar fortfarande de svaga. Att tro att alla människor behandlas lika någonstans är att bedra sig själv något som djuren på gården inte inser förens det är för sent. När svinet inte längre är ett djur utan en människa, då är det nästan för sent att agera.