En första bekantskap med zombies

Precis som med The Host så läste jag Isaac Marions Varma kroppar för att jag skulle se filmen. Varma kroppar handlar om en framtidsvärld där en zombieepidemi spridit sig över världen. R är en av all dem som blivit smittad. Han lever på en övergiven flygplats tillsammans med flera andra zombies och några skelett (skelett är zombies som utvecklats ytterligare ett stadie, de äter t.o.m. andra zombies). De besöker staden för att hitta mat, när de äter en mänsklig hjärna får de möjlighet att känna något igen, de får under en kort stund besöka offrets minnen och känslor. Det är när R äter en killes hjärna som han möter Julie.

R är till en början en ganska fåordig men humoristisk zombie som berättar sin historia. När han möter Julie börjar han utvecklas både fysiskt och psykiskt. Julie bor innanför murarna i arenan, hennes pappa styr samhället med järnhand och anser att zombierna är ett hot mot mänskligheten som inte kan botas. Samhället består av civila som sköter det dagliga livet innanför arenans väggar och de trupper som besöker utsidan för att hitta nödvändiga mediciner och försvara deras hem. Det finns flera små samhällen på olika platser i staden där överlevande bor och arenan har kontakt med Goldmangloben.

Det är R som berättar historien och han gör det på ett okomplicerat sätt, hans intresse för musik är en viktig del i boken. Boken är en riktig Romeo och Julia berättelse med förbjuden kärlek, vilket  namnen på karaktärerna också antyder, R och Julie.

Jag har inte läst så mycket om zombies tidigare och det här var den första kärlekshistorien jag läste om dem. Det dystopiska samhället som beskrivs känns trovärdigt och jag gillar flera av karaktärerna. Ibland tappar boken fart och går lite på tomgång. Överlag en helt okej bok även om jag måste säga att jag tyckte filmen var roligare och mer underhållande. Det är inte nödvändigt att läsa boken för att uppskatta filmen. Filmen tar med många väsentliga händelser från boken och skarvar och byter ut en del för att det ska bli roligare, det är trots allt en rom-zom-kom(romantisk-zombie-komedi). En läsvärd bok och en sevärd film för den som vill göra en första bekantskap med zombies.

En dålig ovana kan vara din superkraft!

I Andrew Kaufmans Alla mina vänner är superhjältar är nästan alla Toms vänner superhjältar, själv är han ganska normal, ingen speciell. En dag möter han Perfektionisten som han förälskar sig, på deras bröllop blir hon hypnotiserad av sin tidigare pojkvän Hypno som är svartsjuk på Tom. Hon blir hypnotiserad att tro att Tom är osynlig.

Boken handlar delvis om Toms liv före han lärde känna alla superhjältar, men det handlar också om hur han desperat försöker få Perfektionisten att se honom igen. Det är få av karaktärerna man möter i boken som jag gillar, trots detta tycker jag att boken är bra. Superkrafterna som karaktärerna har är sällan något speciellt och deras superhjältenamn speglar väl deras egenskaper som t.ex. Soffsurfaren, Stresskaninen, Fallande Flickan, Bäraren och Batteriet. Ofta är det egenskaper som anses negativa som är deras kraft, det är ett intressant sätt att vända på våra normer och helt enkelt se något negativt som något positivt. Deras krafter är definitivt ytterligheterna på skalan, men trots detta går det att identifiera sig med flera av karaktärerna, kanske är det just därför jag inte tycker om dem speciellt mycket.

Jag läste boken på svenska men tror att den gör sig bättre på engelska då många av superhjältenamnen känns fåniga på svenska, boken berättas av en begränsad allvetande berättare och språket är enkelt. Historien blandas upp med korta texter om olika superhjältar som Tom känner och vilka deras speciella egenskaper är. Boken var både sorglig och rolig och Kaufman har utnyttjat de 108 sidorna väl, för det är en hel historia utan en onödig rad, det krävs precis lika mycket att skriva kort som att skriva långt och Kaufman är expert på kortromanen, dock tycker jag bättre om The Tiny Wife, vilket kan bero på att jag läste den på engelska. Jag har även hans nya bok Born Weird hemma som jag ser mycket fram emot att läsa för Andrew Kaufman har verkligen ett alldeles eget sätt att berätta en historia på.

 

 

Att inte bestämma över sin egen kropp

Innan jag läste Stephenie Meyers The Host (Genom dina ögon, Damm förlag) hade jag bara hört en positiv kommentar om boken, resterande sa att den var svår att komma in i och att de givit upp efter bara några sidor. I och med att jag fick veta att boken skulle bli film kände jag att det var dags att läsa den. Genom dina ögon utspelar sig i USA i en nära framtid, världen har invaderats av en ras som tar över och kontrollerar människornas kroppar och sinnen. Vandraren är en av de Själar som tilldelats en kropp på jorden, Melanie Stryders kropp, Vandraren vet att det är plågsamt att ta över en vuxen kropp som har alla minnen av ett tidigare liv. Vad Vandraren inte visste är hur svårt det är att ta en över kropp där den tidigare ägaren inte vill släppa taget.

Melanie och Vandrarens tankar varvas i boken och det pågår ständigt ett inre samtal mellan de båda karaktärerna. Karaktärerna är väldigt olika och det är därför ganska enkelt att hänga med i vem som säger/tänker och tycker vad. Både Vandraren och Melanie utvecklas och blir mer accepterande gentemot varandra samtidigt som konflikten kring vem som har rätt till kroppen fortsätter. Precis som i Meyers Twilight-serie finns en kärlekstriangel och den omöjliga/förbjudna kärleken, ett grepp som gör att man vill veta hur det ska gå, vem ska få flickan?

Människornas samhälle existerar inte och i Själarnas samhälle finns varken pengar eller ondska, man litar på varandra och ingen ljuger. De få människor som ännu inte tagits över räknas som rebeller och måste med alla medel stoppas, de är farliga och ondskefulla. Genom dina ögon handlar mycket om acceptans och att övervinna sina fördomar. De rebeller vi får följa i boken har ett samhälle som bygger på självhushållning, att alla hjälps åt och beslut tas tillsammans som en demokrati, trots att det hela tiden finns en person som har veto i alla beslut.

Boken berättas i jagform av Vandraren, ibland får vi även återblickar in i Melanies tidigare liv, men det är Vandrarens upplevelse av minnet som beskrivs. Boken har ett något vuxnare tilltal än Twilight-serien då karaktärerna är något äldre, gillar man Meyers sätt att skriva en historia är Genom dina ögon en nästan självklar fortsättning trots att den räknas till en annan genre än böckerna om Bella och Edward.

Ska du se filmen rekommenderar jag att du läser boken först, för filmen tvingas korta ner många av de stickspår som boken har och fungerar främst som ett komplement till boken och man får ut väldigt lite av filmen om man inte har all den bakgrund som finns i boken.

En liten ”läs-klart-serier-utmaning”

Just nu har jag inte så  jättemånga påbörjade serier, men jag tänkte ändå försöka avsluta eller läsa vidare i de jag har påbörjat så jag kan påbörja några nya.  En liten utmaning är alltså på sin plats. Den gäller från idag till årets slut.

De serier jag ska avsluta/ läsa vidare i är:
Engelsforstrilogin: Har bara läst Cirkeln, men har Eld stående i hyllan.
Åttio dagar: Läste Eighty days yellow i somras och har både blå och röd hemma nu.
Beautiful Creatures: Har de sista tre delarna hemma och Beautiful Darkness är första boken i min utmaning.
Sookie Stackhouse: Har bara Dead Ever After och A Touch of Dead kvar att läsa. Hoppas att sista boken i serien ska komma i rätt format och omslag under året.
His Dark Materials: Har bara sista boken kvar, The Amber Spyglass.
Hexhall: Har andra boken hemma.
De oheliga: Läste klart första delen förra veckan och har både del 2 och 3 hemma.
A Discovery of Witches: Har andra boken hemma.

Arthur C. Clarke Award

För ett tag sedan utsågs vinnaren av årets Arthur C. Clarke Award som är Storbritanniens mest prestigefyllda pris för Science fiction och delas ut av The Royal Society. Böckerna som kan nomineras måste vara publicerade i Storbritannien under föregående år. Årets Longlist bestod av 82 bidrag, listan kortades sedan ner till 6 stycken. Tidigare vinnare är bland annat China Miéville och Jane Rogers med The Testament of Jessie Lamb. Jane Rogers bok kommer faktiskt på svenska i höst (Jessie Lambs testamente, Ordfront förlag), den ser jag fram emot att läsa!

De nominerade för årets pris var:

NOD av Adrian Barnes
Dark Eden av Chris Beckett
Angelmaker av Nick Harkaway
The Dog Stars av Peter Heller
Intrusion av Ken MacLeod
2312 av Kim Stanley Robinson

 

Årets vinnare blev Chris Becketts Dark Eden, som utspelar på planeten Eden där 500 ättlingar till de två strandsatta astronauterna Angela och Tommy bor. Deras existens på planeten Eden påminner om stenåldern på jorden och de väntar på den dag någon ska komma för att föra dem tillbaka till jorden, en plats de aldrig besökt. Jag tycker boken låter riktigt spännande och jag har aldrig läst en liknande historia. Troligtvis kommer jag försöka låna den på biblioteket snart. Jag känner mig även lite sugen på att läsa The Dog Stars som verkar spännande.

Juryns motivering: “Dark Eden fuses rich biological and sociological speculation. Beckett really makes you care for characters who are stranded light years from an Earth they have never really known. It’s a great book, and this is a well-deserved win for Chris Beckett.”

Sydneys sökande fortsätter

I Richelle Meads tredje del i spin-off serien om Sydney Sage fortsätter Sydney att ifrågasätt sitt eget sätt att leva och agera som alkemist. Efter sitt möte med The Warriors of Light i förra boken The Golden Lily söker Sydney efter den före detta alkemisten Marcus Finch. Sydneys lärare Ms Terwilliger fortsätter att försöka få henne intresserad av magi och det blir allt tydligare att Sydney har kraftfull magi inom sig. När någon börjar attackera kraftfulla unga häxor tar Sydney tillsammans med Adrian upp jakten.

I The Indigo Spell fortsätter Adrian att få allt mer plats i historien och relationen mellan Sydney och Adrian fortsätter att utvecklas. Adrian har sedan Vampire Academy varit en av mina favoriter, han utvecklas ständigt och hans sätt att agera i böckerna är sällan helt solklart men får alltid en logisk förklaring framåt slutet. Sydney fortsätter också att utvecklas även om det hela tiden cirklar runt hennes sociala egenskaper, hur hon umgås med andra och hennes inställning till sig själv och sin egen kropp. Jag gillar att hon är smart och inte så våpig, de starka kvinnliga karaktärerna är en av Richelle Meads styrkor.
Boken fortsätter att utspela sig på internatskolan i nutidens Kalifornien, även om stora delar av handlingen utspelar sig utanför skolans trygga område i sökandet efter Marcus Finch och i jakt på den som attackerar unga häxor.

Bonnier Carlsen som givit ut Vampire Academy på svenska har ännu inte valt att översätta Bloodlines-serien. Språket i böckerna är enkelt och innehåller få komplicerade ord. Det är en bra serie att läsa om man inte läst så mycket på engelska tidigare. Boken berättas i  jagform från Sydneys synvinkel och det ryktas om att nästa bok i serien, The Fiery Heart, ska vara berättad både från Sydney och Adrians perspektiv i vartannat kapitel.

Jag längtar redan nu efter den fjärde boken för att få reda på alla lösa trådar. The Indigo Spell är precis lika spännande som alla tidigare böcker jag läst av Richelle Mead. Hon vet hur man skriver för att hålla läsaren på tårna.

Finns paradiset på en ö i söderhavet?

Igår träffade jag min bokcirkel, till den här gången skulle vi läsa Lotta Lundbergs Ön, tidigare i år nominerades boken till SRs romanpris.
När vi valde boken sist vi sågs var det bara jag som hört talas om den och den hade stått i min bokhylla några månader utan att bli läst. Jag kände mig väldigt nyfiken på boken men trodde att den kanske skulle vara lite tung att ta sig igenom. Tji fick jag för den var väldigt lättläst och tänkvärd.

Boken utspelar sig på en polynesisk ö som tillhör Storbritannien, den brittiska regeringen har inte brytt sig om ön på flera år och kryssningsfartyg med turister besöker ön sporadiskt. Plötsligt rapporteras ett våldtäktsfall på en  flicka som besökt ön och britterna bestämmer sig för att skicka ditt tre socialarbetare för att undersöka hur det egentligen står till med öns invånare. Bokens protagonist är den svenska läkaren Olivia som bott på ön länge och som har ett förhållande med öns självutnämnde ledare Taip.

Jag gillade boken fram till slutet som gjorde mig besviken, jag upplever boken som en kritik mot  hur västvärlden alltid anser sig ha den rätta åsikten och sättet att leva på. Vi försöker pådyvla en fungerande kultur vår egen kultur i ett vi och dem förhållande. Bokens slut gjorde mig besviken då västvärlden och den vite mannen fick sin vilja igenom.

Jag gillar Lotta Lundbergs sätt att skriva på, hon använder varken talstreck eller citattecken i boken för att markera när någon säger något, men avsaknaden av dessa gör inget eftersom varje karaktär har ett tydligt sätt att vara och tala på.

Till nästa gång ska vi läsa Johannes Anyurus bok En storm kom från paradiset

30-talets West Virginia

Barnmorskan i Hope River är långt ifrån den fullträff som Mississippi av Hillary Jordan var förra våren, Patricia Harmans debutroman är inte dålig, den faller mig bara inte i smaken. Vid första anblicken har den ingredienser som jag verkligen gillar att läsa om, 30-talets USA och rasmotsättningar men sen är det den lilla detaljen att det faktiskt handlar om en barnmorska och det är där boken tappar mitt intresse.

Barnmorskan i Hope River handlar om barnmorskan Patience Murphy som i 30-talets West Virginia har som livsuppgift att hjälpa nytt liv till världen. Patience bär på en hemlighet om sitt förflutna och när hon får hjälp av den svarta kvinnan Bitsy i sitt arbete som barnmorska retar deras vänskap Ku Klux Klan och sakta men säkert börjar även Patience förflutna att komma ikapp henne.

Det finns många intressanta trådar i historien som dåliga arbetsvillkor och den tidiga fackföreningsrörelsen, rasmotsättningar och värderingar. Men dessa får i min meningen inte tillräckligt med plats utan skymtar mest förbi mellan alla gravida kvinnor vars födslar beskrivs mycket detaljrikt och trovärdigt. Men jag är inte intresserad av  komplikationerna som uppstår vid en födsel och kvinnorna som det berättas om är för all del intressanta och det är ett brett spektrum av karaktärer (immigranter, amish, fattiga och rika, svarta och vita), så Harman har verkligen gjort ett ordentligt jobb med sin research för det är trovärdigt, men jag är helt enkelt inte intresserad av den delen.

Som sagt, det är inte en dålig bok utan bara en bok som inte faller mig i smaken.

Recensions ex från Historiska Media

TBR – hur blir högen så stor?!

Jag skrev någonstans i början på det här året att jag inte skulle planera min läsning, utan bara läsa som det kommer sig. Trots detta hängde jag på Klassikerutmaningen, lovade upp mig på att läsa Vilhelm Mobergs Utvandrar-svit och som jag nu upptäckt har en stor att-läsa-hög brevid sängen. Högen toppas av Genom dina ögon (The host) som har biopremiär nästa vecka (fick förhandsvisningsbiljetter via  jobbet, tjoho!) och Varma kroppar som jag också vill se på bio snart. Sen ligger såklart nästa bokcirkelbok där å ropar på mig också, men den behöver jag inte börja på ännu.
Hur går det till, varför ”planerar” jag upp mig såhär? Fast om jag ska vara ärlig så är jag sugen på precis alla böcker i högen!

Brutalt och blodigt i Gaomi nordöstra soken

Jag träffade min bokcirkel för första gången i lördags. Till träffen hade vi valt att läsa Nobelpristagaren Mo Yan, boken vi läste var Det röda fältet. Jag har läst några Nobelpristagare förut, ca nio stycken (jag kan långt ifrån skryta med samma belästhet som Nobelprisprojektet!). Mo Yan var jag inte speciellt sugen på att läsa men jag tänkte att det kan ju bli trevligt med en kinesisk författare, de är inte precis överrepresenterade i min läsning.

Bara några kapitel in i boken kommer de brutala,blodiga och alldeles för överdetaljerade beskrivningarna av männsikor och djur som dödas. Det blir som en Tarantinofilm fast i text, bortsett från att Tarantino lyckas bättre. Jag vet att boken finns som film och jag känner inte alls för att se den. Jag tycker att bokens historia går förlorad i alla blodiga beskrivningar och hade faktiskt hoppats på mer från en Nobelpristagare. Bokens berättarteknik påminner om den muntliga och historien sticker ofta iväg åt olika håll och tidsperioder, det gör att det är svårt att hänga med när författaren även väljer att främst kalla karaktärerna för far och farfar. Jag kommer aldrig riktigt in i historien och bokens fokus på hämnd och tillhörighet gör mig inte intresserad att läsa några längre perioder åt gången. Jag tog mig trots allt igenom boken och slutet lyfter bokens helhet något. Trots att de sista 50 sidorna innehåller en del stavfel och korrekturmissar. Jag var nog den av oss i bokcirkeln som var mest positivt inställd, flera hade inte lyckats läsa klart boken.

Jag har inga planer på att läsa något mer av Mo Yan. Till nästa bokcirkelträff ska vi läsa Lotta Lundbergs bok Ön, den ser jag mycket fram emot, den är ju faktiskt nominerad till Sveriges Radios romanpris 2013.