Mitt bästa bokreafynd

Ett endaste litet ynka bokreafynd har jag gjort – men det kan också vara ett av mina bästa. Tog med mig kollegorna till Bokskotten igår, de vet hur man gör när man ska rea, 40 % på allt i butiken, alltså allt nytt också. Det vet verkligen hur en slipsten ska dras. Fyndet jag gjorde är DK Eyewitness Travel Guide: Hawaii, för i maj lämnar jag landet för två veckor på Oahu. Ville bara säga det.

Bjuder på en alldeles egenhändigt framgooglad bild på Waikiki.

Har du varit där får du gärna dela med dig av dina bästa tips!

 

Enders spel

Enders spel är problematisk att skriva om, inte på grund av handlingen utan på grund av sin författare, främst för hans homofobiska åsikter. Jag tror att man ibland kan behöva se ett litterärt verk autonomt sin författare även om det är oerhört svårt, för Cards religiösa läggning lyser igenom.

Enders spel handlar om Andrew ”Ender” Wiggin som är tredje barnet i familjen Wiggin. Sjuttio år tidigare avslutades det andra giftingkriget och man rustar för en sista strid mot dem. Enders syskon Peter och Valentine har båda varit kandidater för stridsskolan, men avfärdats som för sociopatisk och för empatisk. Ender uppvisar den rätta balansen mellan de två och skickas till skolan i rymden för att tränas i strid.

Card skriver väldigt könsstereotypt och att låta Valentine som flicka vara den empatiska känns som en överanvänd kliché. Ender är 6 år i bokens början och redan på de första 30 sidorna dyker det upp meningar som ”Att gråta inför mamma och pappa och den här militären, det var skamligt.” (s.25).  Det känns så trist att värderingar som dessa finns i boken. Boken börjar kännas något daterad som science fiction då mycket av framtidstekniken som beskrivs har motsvarigheter i dagens samhälle, å andra sidan är vissa bitar av boken fortfarande spännande modernt. Det är bra driv i boken och det är ofta jag glömmer bort att Ender bara är ett barn för dialogen är väldigt vuxen. Enders spel är första delen i en serie men jag känner inget behov av att läsa de andra delarna för den här funkar lika bra som en solitär och boken slut känns oväntat men otillfredställande och väldigt amerikanskt.

Förlora för att vinna

Sophie är jordens utsända diplomat på den avlägsna planeten Vailao, i grunden är hon egentligen forskare och rollen som diplomat gör henne närmast rastlös. Tanken är att hon ska lära känna vailanerna samtidigt som de lär känna henne, men de gör få framsteg och Sophie känner att vailanen Raolal döljer något för henne. Aldrig kunde väl Sophie gissa att det Raolal försöker dölja är ett krig mellan två städer, där armén från Eco består av barn. Sophie blir intrasslad i kriget mellan Droll och Eco och hennes kunskaper om jordens uppfinningar blir hennes räddande ängel.

Vailanerna påminner mycket om människor, men den stora skillanden är att de genomgår annorlunda utvecklingsfaser, deras fysik är i mångt och mycket lika men de är något längre och mer färgglada. Förlora för att vinna är en science fiction historia med några delar fantasy. Bokens fokus ligger på relationerna mellan karaktärerna och den innehåller väldigt många karaktärer och det är ibland svårt att hålla isär namnen, som även förändras beroende på karaktärens utvecklingsfas. Jag tror att historien tjänat på att ha färre karaktärer för jag tappade bort mig både en och två gånger, speciellt i slutet när flera nya karaktärer presenterades.

Förlora för att vinna är en ungdomsroman men många snabba vändningar och oanade knorrar. Eva Holmquist vaggar in dig i tron att det är ett krig med en armé av barn som boken kretsar kring, men halvvägs igenom tar historien en annorlunda vändning och bjuder på långt mer än krig mellan två städer på en främmande planet.

Jag har tidigare läst novellen Flykten från paradiset som ingår i antologin Maskinblod.

Läsrapport januari

Lästa böcker:
The Fiery Heart av Richelle Mead
Amatka av Karin Tidbeck
Born Weird av Andrew Kaufman
Fittstim av Linda Skugge (red), Belinda Olsson(red) och Brita Zilg (red)
In the Shadow of Blackbirds av Cat Winters
Among others av Jo Walton

Januari har tidigare år varit en dålig läsmånad men den här gången har jag haft en riktig läslust, tyvärr har den börjat dala nu så februari ser ganska mörk ut för statistiken, men förhoppningsvis kanske jag kan vända det.  De första tre böckerna jag läst den här månaden var riktigt bra sen har det var lite blandat (boven i den tappade läslusten skulle jag tro). Fyra av böckerna har jag dragit ur min TBR-jar och de har fått mig riktigt pepp på att läsa sånt jag har hemma.

Köpta böcker:
Medusas hår och andra skräckberättelser av H.P. Lovecraft och Zealia Bishop

 

Among Others

‘It doesn’t matter. I have books, new books, and I can bear anything as long as there are books.’

Among Others är en bok om en vanlig flicka i en vanlig värld, där magin liksom sipprar igenom sprickorna. Jag var och lyssnade på Jo Walton på Fantastika 2013 och gillade hur hon pratade om bland annat Fandom – så hennes prisbelönta Among Others hamnade på ”måste-läsa”-listan.

Among Others handlar om Morwenna som växt upp i Wales med en halvgalen mamma som utövar svart magi och älvor som bosatt sig i ruinerna från de gamla industrierna. Boken börjar 1975 men hoppar raskt fram till hösten 1979. Morwenna har rymt från sin mamma och träffar sin frånvarande pappa som sänder henne till flickskolan Arlinghurst. Hon passar inte alls in och hon tar sin tillflykt till science fiction och fantasylitteratur, i ett försök att hitta likasinnade utövar hon magi, men magin drar även till sig hennes mor och en konfrontation kan tillslut inte undvikas.

Den här boken var inte alls vad jag trodde, att Den döda zonen försökt läsa men lagt den ifrån sig gjorde mig tveksam. Among Others är rätt sävlig och lite småputtrig. Det är en bok som handlar väldigt mycket om läsning av andra böcker, men som i beskrivningen lovar så mycket mer. Och visst förekommer det magi, och visst blir det en konfrontation med modern, men det är hela tiden lite småputtrigt och jag vet inte om jag skulle kalla boken en fantasy. Det är snarare magisk realism. Det är aldrig dåligt, det är ett fantastiskt språk och en fin historia om en vanlig flicka i en vanlig värld. Älskar du sci-fi får du väldigt många boktips.

In the Shadow of Blackbirds

Året är 1918, Spanska sjukan härjar i USA samtidigt som första världskriget ödelägger Europa. Mary Shelley Black har fått lämna sitt hem för att flytta till sin moster i San Diego. Människor dör som flugor i staden och allt fler intresserar sig för spiritualismen och besöker seanser. Ljuspunkten i Mary Shelleys tillvaro är breven från Stephen, pojken hon älskar som tagit värvning i armen och lämnat USA för att kämpa i kriget i Europa. Men plötsligt slutar breven komma, och Moster Eva tar med sig Mary Shelley till Julius som är Stephens bror och som fotograferar spöken. Hon tror inte på spöken men när det visar sig att Stephen stupat i  kriget tvingas hon tänka om kring liv och död.

In the Shadow of  Blackbirds är rätt långdragen och omständlig. Det tar lång tid innan det blir spännande och boken lever inte upp till de förväntningar jag hade. Jag hade hoppats på mer seanser och spöken, men det mest av historien kretsade kring kärlek och influensan. Jag gillar Mary Shelley, hon är tuff och gör som hon vill trots att de vuxna försöker kuva henne och få henne att passa in i en mall.

Blessing plus curse equals blursing

”The Werids had always been a little peculiar, but not one of them suspected that they’d been cursed.”

Born Weird är Andrew Kaufmans fjärde bok, jag har läs två av hans tidigare böcker och han behåller samma stil även i denna lite längre roman.
De fem syskonen Weird har alla fått var sin välsignelse av sin farmor Annie vid födseln, när Annie på sin dödsbädd inser att dessa välsignelser snarare blivit förbannelser för syskonen bestämmer hon sig för att ta tillbaks dem.  Den yngsta av systrarna, Angie som fått välsignelsen att alltid förlåta, besöker farmodern på sjukhuset och får veta att hon måste samla ihop alla syskonen på sjukhuset senast den 20 april kl. 7.39 p.m. för exakt då kommer hon att dö.

Born Weird är ofta tragikomisk och Kaufmans surrealistiska och välformulerade berättarstil  gör att jag har svårt att lägga den ifrån mig. Precis som i The Tiny Wife vet man inte riktigt vilka vändningar historien ska ta och som läsare överraskas du i varje nytt kapitel.  Jag längtar redan efter mer av Kaufman och det lutar åt att jag måste beställa hem The Waterproof Bible snart.

”‘No one gets found in love. Everyone gets lost in it. Because love is overwhelming. It’s beyond your control. You have to relinquish control to be in love. And that’s a good thing. There’s beauty to being lost in something bigger than you. ‘The bad part is that you’re now vulnerable to them. They can hurt you in ways that no one else can’, Lucy said.” – Born Weird, s. 259

 

Amatkas melankoli tränger in överallt

Amatka är ett melankoliskt och grått dystopiskt framtidssamhälle. Jag får intrycket av att det skulle kunna vara i Ryssland, kanske främst på grund av bokens omslag, men egentligen kvittar det vart vi är. Det är kallt, mörkt och framförallt melankoliskt. I Karin Tidbecks roman befinner vi oss i ett samhälle styrt av blanketter och rutiner. Allting måste märkas. Märker du inte upp att dina skor är skor, att din stol är en stol så förvandlas saken till en enda kladdig sörja. Brilas Vanja Essre Två, eller Vanja som hon kallas största delen av tiden skickas ut från företaget Hygienspecialisterna i Essre för att undersöka hygienvanornar i Amatka.  Men i Amatka möter hon Nina och Amatkas många obesvarade gåtor slukar henne. Vad hände egentligen i rekreationshallen och med Berols Anna? Vad ska styrelsen egentligen göra med allt finpapper?

Amatka presenteras som ett tankeexperiment, och det är den verkligen. Jag får inte riktigt kläm på slutet av boken, men egentligen kvittar det. Det melankoliska och grå suger in mig och det känns som jag befinner mig i Amatka, jag är en del av historien. Jag äter, dricker och andas svampen. Varför är en sked en sked och en penna en penna, därför att vi bestämt det, vad händer när vi glömmer den? Det är fint hur Tidbeck inte gör någon stor sak av Vanjas och Ninas relation, den är självklar. Jag ser fram emot att läsa mer av Tidbeck trots att hon lämnat mig med så många frågor när jag läst sista sidan i Amatka.

Amatka är den första boken jag drog ur min TBR-jar, näst på tur är Andrew Kaufmans Born Weird.

 

The Fiery Heart

The Fiery Heart är den fjärde boken i spinoff-serien till Vampire Academy. Jag har sparat lite på den  för Richelle Mead är sån där cut-the-crap författare för mig, jag vet att det alltid är bra. I den fjärde boken berättas historien ur två karaktärers synvinkel, Sydney och Adrian. Jag är inte jätteförtjust i den här typen av berättarteknik, speciellt när den förs in sent i en serie. Veronica Roth gör ju samma sak i Allegiant och där funkar det inte alls.

The Fiery Heart är seg till en början, det är mycket fram och tillbaka i Sydney och Adrians relation, men tillslut kommer historien igång och tempot blir högt. Jag hade inte förutsett vändningen historien skulle ta under de sista hundra sidorna men ser verkligen fram emot nästa bok Silver Shadows som beräknas komma till sommaren. Under våren kommer även filmen som baseras på Vampire Academy, jag har bara sett trailern, men har inte jättehöga förväntningar.

Ett nytt år alltså

2013 var inte ett fantastiskt läsår, ja på det hela taget sett var det väl inte ett fantastiskt år men nu är det dags att börja på ny kula. Jag hoppas hitta blogglusten, träningslusten och läslusten snart. Har börjat året med läsning av en av mina favoritförfattare, Richelle Mead, så förhoppningsvis kommer läslusten också.

Jag har gjort en TBR-jar för jag har så himla mycket jag vill läsa men jag vet inte riktigt i vilken ordning jag ska ta det så jag plockade fram en burk och skrev ner titlarna på alla böcker jag vill läsa å la i burken – så nu får slumpen välja läsordning. Min plan är att det ska få mig att läsa böckerna, planerat fast ändå oplanerat på något sätt. Jag har en tendens att skapa listor, bli sjukt peppad för att sen inte alls ha lust. Det är som när man skriver ner något så blir det inte längre lika aktuellt.

Jag hoppas även kunna minska antalet olästa böcker i hyllan, jag bar ju i och för sig hem två kassar böcker igår från jobbet, men ja – sånt är livet.