Det är sällan jag läser böcker som handlar om verkliga människor och deras ibland allt för verkliga liv. Den senila skalbaggens tröst är Jens Månvinges egen historia om sin tid i Klong Prem Prison också känt som Bangkok Hilton. Det tog mig drygt två veckor att ta mig igenom boken, framförallt för att jag inte stod ut med att läsa om den omänskliga tillvaron som Jens och hans medfångar levde i dagligen. Tillslut blev det en långsittning på tåget till Sundsvall som gjorde att jag på bara ett par timmar läste drygt ut boken, trots att mina medpassagerar (glada pensionärer och skrikande barn) förde en del oljud.
Det är ingen vacker historia och självklart blir jag förbannad redan från början när Jens väljer att smuggla knark för att få ihop pengar. Han åker fast och den thailändska polisen går inte att jämför med den svenska polisen. De fabricerar bevis och häktar fångar som de vill. Fångarna måste sedan själva muta vakterna för att få tillgång till mat (som går att äta) och rent vatten. Jens får tillbringa flera veckor i häktet innan han får sin dom och förflyttas till Klong Prem. Väl i fängelset lär han känna en cellkamrat som har samma planer som honom, att rymma. Tillsammans gör de upp en plan.
Boken är stundtals oerhört obehaglig och det är svårt att ta in att detta verkligen skulle ha hänt. Språkligt fungerar den, jag hittade något enstaka korrfel. Texten i sig är rakt på sak och har ett högt tempo, det jag irriterade mig på var att meningar och innehåll upprepades väldigt ofta, för många omformuleringar av samma meningar som egentligen bara var upprepningar av det som skrivits i den tidigare meningen. Det är trots allt en gripande och fängslande historia som synliggör bristerna i det thailändska rättssystemet – jag kan bara hoppas att det utvecklats sedan 90-talet och att tillvaron blivit drägligare för fångarna på Bangkok Hilton.
Poplitt 